04 december 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Inkonsekvent av KD om förskola

Hur går Kristdemokraternas förslag om obligatorisk språkförskola från tre års ålder ihop med partiets övriga linje om familjens rätt till valfrihet, skriver Maria Marić.

Låt oss tala lite om obligatorisk förskola. Många inom Kristdemokraterna har höjt rösten mot den motion som elva socialdemokratiska riksdagsledamöter skrivit gällande obligatorisk förskola från två års ålder för att frigöra kvinnan till arbetsmarknadens förfogande, samt för att frigöra barnen från klass, kön och familjebakgrund. “Så skulle aldrig en kristdemokrat tänka!” säger man. “Familjen ska ha frihet att bestämma själv!”

Men vänta nu här. Står det inte i Kristdemokraternas egna förslag till utbildningspolitiskt program, vilket ska upp till beslut på partifullmäktige den 6 november, att “Kristdemokraterna vill införa en obligatorisk språkförskola från tre års ålder för barn som aldrig eller mycket sällan möter det svenska språket i hemmet”? Ett snarlikt förslag utreds redan av S- och MP-regeringen, med stöd av C och L, nämligen att undersöka hur nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre års ålder med minst 15 timmar i veckan. Se hur orden smyger sig: ett obligatorium förs fram som en rättighet, trots att det är ett tvång.

Läs också: Tydlig politisk skiljelinje om förskolor

Är det då ett problem att barn i Sverige växer upp utan att möta det svenska språket i hemmet? Språket är den självklara nyckeln för att ta till sig den kunskap som ges i skolan. Att klara sig genom grundskola och gymnasium med fullständiga betyg är avgörande för att kunna komma in på arbetsmarknaden och kunna leva ett självständigt liv. Att vara självförsörjande innebär en skyddande faktor mot såväl psykisk som fysisk ohälsa, vilket gynnar individen och samhället. Så mycket är fastlagt.

När jag ställer frågan om hur partistyrelsen har kommit fram till att obligatorisk förskola är rätt insats, blir svaret att det bara handlar om tre timmar om dagen och att det är utifrån barnets bästa och att barnet annars riskerar en ojämlik uppväxt och att aldrig kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

Partistyrelsen har rusat rakt mot målet utan att se på andra relevanta vägar som inte innebär en inskränkning av familjens frihet.

—  Maria Marić

Låt oss vända beslutet i några frågor: Främjar förslaget det personliga ansvarstagandet? Innebär det god hushållning med skattebetalarnas pengar? Stärks familjen? Ska verkligen politiken lägga sig i detta, på detta sätt?

Det finns i förslaget inte någon beskrivning av vem som ska göra urvalet, vilka barn som måste gå i förskola och vilka föräldrar som fortsatt får ha frihet att bestämma själva. Det finns inte någon beskrivning av konsekvenser för familjer som ändå inte lämnar ifrån sig sina barn till barnomsorg. Ska barnen hämtas i hemmet, i så fall av vem? Ska föräldrarna bötfällas?

Inom politiken vill man ofta gärna tänka nytt, visa att man sett en problematik och presentera en lösning. Den här lösningen ter sig fartblind, partistyrelsen har rusat rakt mot målet utan att se på andra relevanta vägar som inte innebär en inskränkning av familjens frihet och som samtidigt även skulle kunna ge större utrymme för personligt ansvarstagande och möjligtvis kosta mindre.

Det ligger nämligen redan i Barnhälsovårdens nationella program att följa alla barns hälsa, utveckling och livsvillkor. Det är redan deras uppdrag att undersöka språkutveckling, samt psykiska och sociala familjeförhållanden. BVC ska särskilt uppmärksamma barn från andra länder och erbjuda insatser baserade på familjens och barnets individuella behov.

I skollagen är det redan fastslaget att alla barn från tre års ålder ska erbjudas allmän kostnadsfri förskola och att barn som är i behov av särskilt stöd i sin utveckling kan erbjudas förskola. Ett sådant behov av särskilt stöd borde kunna vara språkutveckling.

När vi redan vet att möjligheten till fullföljda studier är av vikt för barnets livslånga hälsa och att språket är en nyckel att klara av skolan, och vi redan har BVC som ansvarar för barnets hälsa med uppdrag att kartlägga, att göra hembesök, att vid behov kontakta socialtjänsten, kan vi inte då förstärka det som redan finns? Är inte det ett gott politiskt förvaltarskap?

Att inte sätta sitt barn i förskolan ska inte kunna ses som en skadlig handling gentemot barnet om hemförhållandena i övrigt är goda. Ökad information – kanske redan inom mödravården – till föräldrar som inte talar svenska med sitt barn om att svenska språket är en hälsofaktor för barnets hela liv, kommer att göra att många föräldrar frivilligt väljer förskola. Eller kanske de väljer att vara med sitt barn på en öppen förskola där de också själva förbättrar sina möjligheter och språkfärdigheter.

Även om några inte frivilligt kommer att välja förskola, så måste det få ligga inom familjens frihet att få göra det valet. Då får vi möta dessa barns behov i den numera obligatoriska förskoleklassen. Annars är vi som Kristdemokrater inkonsekventa.

Läs också: Frida Park: Hellre öppen språkförskola än obligatorium

Fler artiklar