24 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Alarmismen kan få ödesdigra konsekvenser

Slutreplik. Jag avråder ingalunda från att vara ljus och salt i vår samtid. Men tycker man att rådande sekulär syn på aktuella problem är kontraproduktiv tycks det lätt att avfärda kritiken som kvinnohat, klimatförnekande eller rasism, skriver Mikael Fälthammar.

När jag spanade om wokendom som vår tids sekulära väckelserörelse var det inte för att kritisera somliga av de konkreta uttryck som detta fenomen tar sig, utan för att peka på det religionssociologiska skeende som forskare inom området faktiskt studerar och ser.

Många läsare, bland annat André Casselbrant, gör en höna av en fjäder av min varning. Casselbrant skriver hederligt nog ut det: “Även om Fälthammar aldrig helt manar till avstånd från aktivism så talar han med ett avskräckande tonfall om det.” Här finns två saker att lyfta fram.

För det första avråder jag ingalunda från att vara ljus och salt i vår samtid. Jag är enig med Micah Fryxelius om att vi bör stödja verklig rättvisa. Deltagandet i den ortodoxa liturgin fordrar just det: vi ber om “gynnsamt väder, rika skördar av jordens frukter och om fredliga tider” och om “befrielse från allt förtryck”. Dessa böner behöver inkarneras i vår samtid och omgivning på kristet vis. Denna inkarnation är vi kristna, delar i hans kropp, när vi lever som surdegar i samhället (Matt 13:33). Vad kännetecknar surdegen? Den handlar oundvikligt, men sällan förhastat.

Läs tidigare inlägg: Micah Fryxelius: Se till att rättvisan du stödjer verkligen är rättvis

Vilket för mig till det andra, nämligen att mycket av den aktivism som en del kristna tycks uppmuntra till ofta grundas på ideologiskt radikala synsätt (medveten eller ej) kring tillvarons beskaffenhet. Dessa synsätt är inte sällan förknippade med alarmistisk retorik. Alarmistisk retorik bereder mark för utopiska lösningar. Utopiska lösningar föder mänskligt lidande (franska- och bolsjevikrevolutionen etcetera). Få har uttryckt det så koncist och korrekt som docent Johan Sundeen: “Som världens gång har visat är steget inte långt mellan den egalitära drömmens morgonrodnad och den totalitära ångestnattens mörker.” Således är en varning på sin plats.

Jag vill att vi kristna i det här landet ska förstå vår samtid och de pseudoreligiösa strömningar som påverkar den.

—  Mikael Fälthammar

Åter till min ursprungliga spanings huvudsyfte. Jag vill att vi kristna i det här landet ska förstå vår samtid och de pseudoreligiösa strömningar som påverkar den. Flera av oss, många av mina vänner inräknade, tycks inte ha problem med att slentrianmässigt kritisera kapitalism och nation som avgudar – och i viss mån med rätta! Men att kritisera progressiva företeelser är inte lika välkommet. Om man, som jag, vill se jämlikhet, vård om skapelsen och goda relationer mellan alla folkslag, men tycker att rådande sekulär syn på dessa problem är kontraproduktiv, då tycks det lätt att avfärda kritiken som kvinnohat, klimatförnekande eller rasism. Oförmågan att ens förstå kritiken vittnar om att sekulära premisser redan trängt undan kristna. En god regel är att man känner frukten på trädet: fostrar dessa progressiva substitut dygd? Enhet, försoning, ödmjukhet och frid?

Hur är dessa progressiva idéer religionssubstitut? Progressiva idéer härstammar från upplysningen, och sammanfattas av Auguste Comte i en sekulär religion: Han grundade positivismens kyrka, église positiviste. Denna religiösa progressivism fick ödesdigra konsekvenser i kombination med Hegels dialektiska syn på historien.

Den kvasireligiösa tron på historiens slutpunkt har hemsökt aktivister både till höger och vänster sedan dess: hos högern till exempel i den preussiska staten, hos socialismen alltjämt i den marxistiska världsuppfattningen, vilken inspirerar flertalet feministiska strömningar, Extinction Rebellion och BLM. När denna dialektik möter kristen tro uppstår begrepp som “progressiv uppenbarelse” samt tron på en högre kunskap än apostlarna själva hade. En del svär sig fria från dessa influenser, men präglas likväl av dess inflytande.

Läs tidigare inlägg: André Casselbrant: Avskräck inte kristna från att stå upp för rättvisan

När denna historiesyn kombineras med en avmytologiserad världsuppfattning uppstår vad filosofen Charles Taylor kallar “exklusiv humanism”. Med det menar han att den sekulära människan, troende eller ej, definierar sin etik utifrån det som materiellt sett gagnar mänskligheten mest. Problemet är bara att banden till det transcendenta klipps och de eviga sanningar som Gud uppenbarat för oss därför uppfattas obsoleta. Det är bara den exklusiva humanismen som spelar roll! I praktiken innebär det den rådande feministiska schism som för närvarande innehar monopol på rättänkande, eller den klimatalarmism som hotar mest, eller den ideologi vars försoningsbefriade, polariserande, utopiska och totalitära lösning lovar bäst.

Nu måste vi konstatera något mycket viktigt: Vi får aldrig upphöra att vara ljus och salt i världen. Herren manar till det och till tålamod. Samtidigt har Herren också varnat oss att falska profeter ska komma, “förklädda till får men i sitt inre rovlystna vargar” (Matt 7:15). Och Paulus varnar: “Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel.” Allt är inte guld som glimmar. Det som saluförs som godhet kan vara ont. Rekonstruerade sanningar väger lätt mot traderade dylika. “Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2).

Läs tidigare inlägg: Mikael Fälthammar: Är wokendom vår tids väckelserörelse?

Fler artiklar