Att leda lovsång handlar om mer än att sjunga vackert

När vi återigen började träffas i församlingen efter vårens långa uppehåll var vi nog många som märkte av att vissa saker inte går att skapa via skärm. Det var underbart att mötas i tillbedjan och att dela ordet igen och tårarna rann när jag lyssnade och sjöng med i ett hav av stämmor som hängivet prisade Gud. Vi är många som i vår har lett lovsång framför en kamera och det har känts väldigt märkligt. Som lovsångsledare fungerar man bäst i samspel med församlingen och man leder i skeendet i rummet, och plötsligt fanns det inget rum att leda med.

Även om vi nu än en gång behöver återgå till webbsändningar en tid, skulle jag vilja haka på David Davages artikel (Dagen 3/11) om lovsång, och försöka bena ut vad jag tror att lovsång och specifikt lovsångstjänsten i församlingen handlar om.

David Davage skriver att lovsång är tonsatt bön. Jag skulle vilja haka på hans påstående genom att säga att eftersom lovsång är bön, är lovsångstjänsten en bönetjänst. Bön är inte alltid lovsång, men tillsammans med musik blir den det. “Alla kan be” har Daniel Alm slagit fast, alltså kan alla också lovsjunga! Alla kan be med sång eftersom det inte är musikalisk perfektion vi eftersträvar. Att musikerna och lovsångsledarna kan sin musik underlättar, men det är i syfte att leda den gemensamma bönen som de använder denna gåva.

Är du lovsångsledare är du också en böneledare.

—  Elisabet Åström

Chris Bowater har sagt: “Lovsång är alltid gemensam och om den inte är gemensam, är den verkligen lovsång då?” Jag håller med! Att några står på scenen medan de församlade betraktar deras sång kan nog inte kallas lovsång utan har mer karaktär av konsert – även om musikerna och sångarna själva upplever Guds närvaro. Målet är en tillbedjande församling.

Men hur skapar vi möjlighet för alla att hänge sig, oavsett musikstil eller intresse? Här blir nyckeln bönen. Vi behöver leda lovsång bedjandes, då hamnar vi rätt. Jag är övertygad om att Anden vill leda flera generationer till att mötas i bön på detta sätt. Därför: Är du lovsångsledare är du också en böneledare.

Det är viktigt att påminna sig om att lovsången är till Gud. I gudstjänsten eftersträvar vi att ägna oss åt både ordets och bönens tjänst, två tjänster som vi kan läsa om i Apostlagärningarna att man speciellt värnade om att bevara. När vi som leder lovsång predikar eller sjunger om Gud (förkunnande sång) ägnar vi oss åt ordets tjänst. När vi ber eller sjunger till Gud (lovsång) utövar vi bönens tjänst. Det är ibland lurigt att avgöra vad som är vad, men viktigt att komma ihåg är att förkunnande sång aldrig kan ersätta lovsång eller vice versa. Både intag av ordet och vårt eget gensvar på grund av ordet är viktigt att bevara.

När vi därför väljer musikinslag i gudstjänsten tror jag att vi behöver be Anden leda oss rätt. Vi skjuter inte alltid mitt i prick i våra gudstjänster men vi behöver sträva efter att vara inlyssnande och flexibla, även om det skulle innebära att vi behöver plocka bort ett väl inövat inslag under gudstjänstens gång. Vi betjänar Gud och vill följa Anden – då får vi som tjänar dra in våra ömma tår.

På ett liknande sätt behöver vi vaka över att vi inte genom vårt val av musik försöker behaga människor mer än Gud, och av rädsla för kritik väljer något annat än det vi upplever att Gud leder oss att göra. Han ska bli större och vi ska bli mindre – detta måste vara vårt fokus.

Hur många predikningar som du hörde för 20 år sedan minns du, och hur många sånger som är 20 år gamla kan du utantill?

—  Elisabet Åström

Lovsångens ess i rockärmen är musiken. Fundera lite: Hur många predikningar som du hörde för 20 år sedan minns du, och hur många sånger som är 20 år gamla kan du utantill? Det blir ganska uppenbart att när Gud gav oss musiken gav han oss en mäktig gåva för att be, meditera över och lära oss Ordet. För egen del har tonsatta färdigskrivna böner ibland varit det enda sätt jag orkat be på. Vilken vila när tonerna bär mig till bönen! När “Löftena kunna ej svika” börjar snurra i huvudet kan jag inte låta bli att nynna med och helt plötsligt sjunger jag ut tro över mig själv! Tack till alla fantastiska låtskrivare som ger oss melodier och texter att be med i era sånger, vi glömmer dem inte i första taget.

Lovsången är slutligen profetisk och tar med församlingen i att be ut det vi ännu inte sett men anar. Det finns sånger som behöver sjungas ut över dig, våra församlingar, städer och vårt land och jag ber om fler människor som gör det. En del av sångerna är redan skrivna men många väntar på att skrivas. När vi fångar upp det som Gud talar får det sprängkraft långt större än vi kan ana. Det kallas smörjelse och är en extra dimension vi har att tillgå när vi går med Gud. Det är det profetiska benet vi står på när vi leder lovsång.

Det här är varför vi behöver fortsätta utbilda i lovsång. Vi behöver träna nästa generation för att kunna leda församlingar på ett pastoralt, musikaliskt och profetiskt sätt: Vi behöver lära en ny generation att leda andra i bön.

[ Läs tidigare inlägg | David Davage: Gör upp med myterna om lovsång ]