29 november 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gud vet vad han gör när han kallar kvinnor

Replik. Vem är egentligen en församlingsledare? Många kvinnor har under 1900-talet i praktiken verkat som församlingsledare, även om de inte haft den titeln, skriver Andréas Skogholm och P-O Flodström.

Kvinnlig ledare talar på scen.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Lukas Hagel skriver om ledarskap i kyrkan (Dagen 24/11) och öppnar därmed locket för debatten kring kvinnligt ledarskap. Dagen efter artikelns publicering noterar vi även delningen på Facebook som i skrivande stund har 285 kommentarer. Bland dem som kommenterat finns vissa som ställer sig bakom kvinnligt ledarskap samtidigt som det finns andra som under inga omständigheter ser att kvinnligt ledarskap skulle vara sanktionerat av Gud. Detta ställningstagande landar de i efter att ha läst texterna i Bibeln, främst Paulus ord och inte minst de från Första Timoteusbrevet – bibelord som ofta nämns av motståndare till kvinnligt ledarskap.

När vi läser texten i 1 Tim 3:1–7, där det står beskrivet hur en församlingsledare ska vara, undrar vi om vi egentligen kan släppa fram någon som församlingsledare. Om vi verkligen ska följa denna text bokstavligen kvalar ingen – man eller kvinna – in. Texten målar fram en perfekt bild av en ledare: Han ska vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri, en god lärare, vänlig, fridsam, fri från penningbegär, ta väl hand om sin familj, ha gott anseende bland de utomstående och inte vara nyomvänd.

Vem skulle sanningsenligt kunna skriva under på alla dessa punkter? Det väcker frågan om hur vi egentligen ska tolka bibelordet. Är det meningen att vi inte ha några församlingsledare alls, eftersom ingen kan leva upp till Paulus ord till Timoteus?

I själva verket är det så att kvinnorna under 1900-talet varit just pastorer.

—  Andréas Skogholm och P-O Flodström

I kommentarerna på Facebook läser vi även, från dem som är emot kvinnligt ledarskap, att det givetvis är okej att kvinnor är evangelister eller missionärer. Då vill vi ställa frågan: Vem räknas som församlingsledare? Är det bara pastorn och föreståndaren som är församlingsledare? Leder inte också medhjälparna och medarbetarna människor? Har inte de också inflytande hos församlingens medlemmar?

Vi blir påminda om boken Min väg till Japan av Thyra Wilhelmsson som gavs ut år 1965 av förlaget Filadelfia. Wilhelmsson skriver om “Sonja” (det är ett fingerat namn men en sann berättelse) och hennes väg till missionsfältet i Japan. Sonja blev frälst och döpt, hon jobbade ihop pengar så att hon kunde köpa sig en bibel, en Segertoner och ett litet dragspel. Hon kände en tydlig kallelse att vara ett Guds vittne och hennes pastor lät henne hålla ett vittnesbörd. (Ni som kan er kyrkohistoria vet att “vittnesbörd” på den tiden ibland var ett kamouflerat ord för predikan, men eftersom en kvinna ju inte fick predika sa man i stället att hon höll ett vittnesbörd.) Sonja blev därefter evangelist först i Kronoberg, senare i Västergötland. Det var där hon upplevde kallelsen att bli missionär i Japan. Efter en längre tid som evangelist, och efter några utbildande resor till England, välkomnades hon till pingstförsamlingen i Ljungskile som valde att bli hennes utsändande församling. Sonja avskildes som missionär och reste till Japan. Väl där startade hon, tillsammans med en annan svensk kvinna, upp ett församlingsplanteringsarbete helt från grunden. Först tog en japan emot Jesus och lät döpa sig. Därefter mötte fler människor Jesus och församlingen i japanska Ogasahara växte genom Guds hjälp. En församling, ledd av en kvinna.

Nu infinner sig frågorna: Vad var Sonja egentligen? Var hon en missionär, var hon en pionjär eller var hon till och med en apostel? Att starta en ny församling i ett helt nytt land och leda den – det påminner oss om Paulus.

Återigen – vem är egentligen en församlingsledare? Är det bara föreståndaren som leder församlingen eller är även till exempel barnpastorn en församlingsledare? Och hur tänker vi kring alla församlingens ideella ledare? Är det för bokstavens roll vi historiskt valt att inte kalla kvinnor för pastorer, för att vi då följer texten? I själva verket är det så att många kvinnor under 1900-talet varit just pastorer.

Vi vill inte stå i vägen för någon att följa Jesus kallelse för dennes liv. Vi tror på en Gud som kallar personligt. Vi är inte satta att hindra människor, vi är tvärtom satta till att uppmuntra och lita på att Gud vet vad han gör. Han vet bättre än oss och hans nåd är till och med så stor att vi själva får stå i ett kristet ledarskap, ett ledarskap som utgår från en kallelse som sedan är bekräftad och som vi är överlåtna till.

Med denna artikel vill vi tydligt ta ställning för alla våra systrar ute i församlingsvärlden som på grund av en viss teologi brottas med sin kallelse – en kallelse till att utbreda Guds rike. Vi hoppas och ber för att ni fullt ut ska kliva in i och stå kvar i den kallelsen.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt