19 januari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Det behövs bättre palliativ vård - inte aktiv dödshjälp

Replik. Att öppna för dödshjälp vore att kapitulera för brister i vården, skriver Anders W Jonsson.

Frågan om huruvida sjukvården ska åläggas att förkorta liv genom aktiv dödshjälp eller läkarassisterade självmord är ständigt återkommande i debatten. Nu senast lyfts den upp av Johan Unger i Dagen 1/12. Dock är det inte en fråga som diskuteras inom sjukvården. Jag har under mina mer än trettio år som läkare fått erfarenhet av såväl döende barn som vuxna. Jag har själv aldrig slagits av tanken att det skulle finnas behov av aktiv dödshjälp eller läkarassisterade självmord i dessa skeenden. Min erfarenhet är också att de läkare som arbetar med människor i livets slutskede, oavsett om det är vuxna eller barn, brinner av en vilja att förbättra vården. Det handlar om allt från effektivare smärtstillning till att på ett bättre sätt stötta de anhöriga. Ytterst är det en fråga om att förbättra kvaliteten i de sista dagarna och timmarna i livet. Däremot har jag aldrig hört någon kollega efterfråga en möjlighet att påskynda döden.

Redan i dag är det lagligt att avstå från att ta emot livsuppehållande behandling och att som patient kräva att livsuppehållande behandling ska avslutas. Patienten kan i princip aldrig tvingas till en behandling mot sin vilja. Det är också tillåtet att vid vård i livets slutskede kraftfullt ångestdämpa, smärtstilla och ge sömnmedicin även om konsekvensen blir att livet blir kortare. Det tillgodoser det önskemål döende patienter har om att inte behöva lida. Däremot är det förbjudet att ge läkemedel i syfte att förkorta livet.

På senare tid har det också accepterats att en respiratorbehandlad patient har rätt att kräva att respiratorn ska stängas av och få sövas när så sker för att inte drabbas av lufthunger och därmed svår ångest.

Även om viljan har varit god och lagstiftningen innehållit rigorösa juridiska ramar så uppstår ett stort antal mycket svåra etiska frågor.

—  Anders W Jonsson

Jag är väl medveten om det finns mycket som måste förbättras i vården av människor i livets slutskede. På många håll fungerar det mycket bra. Patienter kan få full tillgång till avancerad sjukvård i sitt eget hem och därmed utan ångest, smärta och oro få avsluta livet i en trygg miljö, omgiven av sina närmaste. Men det finns samtidigt alltför många platser där det inte fungerar. Där döden sker i ensamhet på ett sjukhus med svår ångest och smärta. Inte sällan är det anhörigas upplevelser över dessa sjukvårdens misslyckande som ligger till grund för önskan om aktiv dödshjälp.

Jag vill lägga kraften på att se till att det i hela landet, oavsett var man bor, ska erbjudas vård i livets slutskede av högsta kvalitet. Att i stället öppna för dödshjälp vore att kapitulera för brister i vården.

Att tillåta aktiv dödshjälp/läkarassisterade självmord har prövats. Den amerikanska delstaten Oregon var först ut men har sedan följts av andra. Även i Europa finns flera länder som gjort lagändringar för att möjliggöra för sjukvården att förkorta liv. Även om viljan har varit god och lagstiftningen innehållit principer som krav på svår sjukdom med nära förestående död, endast vuxna och inga barn, prövning av flera läkare och rigorösa juridiska ramar så uppstår ett stort antal mycket svåra etiska frågor.

Slutsatsen av dessa misslyckanden måste i stället vara att förbättra vården i livets slutskede, inte att medverka till självmord.

—  

Varför ska bara den vuxne med svår cancer få förkorta sitt liv – bör inte barns liv kunna förkortas? Är det då föräldrar eller barnet som ska fatta beslutet? Varför ska den med cancer få avsluta sitt liv men inte den med en svår kronisk sjukdom eller den som är helt förlamad efter en olycka? Vem fattar beslutet om patienten inte kan kommunicera? Hur vet man att det är den sjukes vilja och inte ett resultat av påtryckningar från de anhöriga? Mycket svår psykisk sjukdom är ofta förenligt med svårt lidande – bör även de patienterna ha rätten? Om man tillåter läkarassisterade självmord för att lindra lidande, hur ställer sig det då mot samhällets och sjukvårdens mål att minska antalet självmord?

Aktiv dödshjälp strider mot läkaretiken som den formulerats sedan mer än två tusen år. Vi ska alltid stå i livets tjänst genom att bota, lindra och trösta. När man motiverar läkarassisterade självmord med att det finns situationer där sjukvården inte klarat sitt uppdrag, nämligen att i livets slutskede trösta och lindra smärta, oro och ångest, måste slutsatsen av dessa misslyckanden i stället vara att förbättra vården i livets slutskede, inte att medverka till självmord.

Låt oss förbättra vården i livets slutskede så att alla får rätten till en värdig död i stället för att passera en etisk och moralisk gräns som leder till svåra – för att inte säga omöjliga – etiska vägskäl och risken att hamna på ett sluttande plan mot ett samhälle som få vill ha.

Fler artiklar