27 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gudstjänstlivet har förpassats till soffan

2020 har brutit traditioner och gett oss nya vanor. En del av dem behöver vi utvärdera så att de inte blir till ovanor vi egentligen inte önskar oss, skriver Eva Skog.

I helgen som gick bakade vi pepparkakor. Receptet på degen har jag fått av min mamma, som fått det av sin mamma. Kanske går det ännu längre tillbaka i tiden. Degen blev perfekt, och resulterade i lika knäckigt goda pepparkakor som mormors en gång i tiden. En kväll varje december, så långt tillbaka jag kan minnas, har jag ägnat timmar åt att kavla deg och trycka ut små hjärtan och stjärnor. Suttit runt ett bord med närmsta familjen och bakat. Julkänslan letar sig in i varje vrå genom doften som sprider sig i huset tillsammans med toner av välkänd julmusik.

Traditioner gör något med oss människor. Jag har tänkt på det extra mycket under det här året. De skapar stabilitet. De är något förutsägbart i en oförutsägbar tid. Något återkommande bekant att haka upp sitt liv kring, att samlas runt. Traditioner och vanor – ja, jag tror jag vill räkna in dem – har ibland framställts som något omodernt, rent av som något dåligt att göra sig av med. Men jag tror många av oss i år, detta mycket ovanliga 2020, mer än en gång har längtat efter alla vanliga rutiner och förutsägbara händelser. En del saker inser man inte värdet av förrän de inte längre går att få.

Jag vill envist tro att Han inte slutat se till någon enda av oss, trots allt.

—  Eva Skog

En vana som ligger nära till hands att tänka på för många av oss är den att gå till kyrkan. Söndag efter söndag. Ibland av hjärtans lust och ibland – om vi ska vara ärliga – mer för att det är något vi bestämt oss för, inte för att det alltid passat in i vare sig schema eller håg för dagen. Men beslutet ger stadga åt tro och liv, bär oss de dagar den egna kraften inte riktigt räcker till. I år har ingenting varit som det brukar, och gudstjänstlivet har förpassats till soffan – om det förpassats någonstans alls. Den nya vanan behöver vi hålla ögonen på under nästa år och utvärdera så att den inte blir till en ovana vi egentligen inte önskar oss.

En annan tradition, eller snarare vana, jag fick med mig hemifrån är att be aftonbön. Vi var ingen kyrkgående familj, det började långt senare, men aftonbönen tummade vi inte på. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Oh, ja. Se till oss, Herre. Och i år, detta mycket ovanliga 2020 då inte mycket blivit som vi tänkt, vill jag envist tro att Han inte slutat se till någon enda av oss, trots allt. De avslutande orden i den traditionella barnbönen talar starkt: Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår. Gud står kvar. Vad vi än måste igenom – och livet ger oss aldrig enbart lyckliga dagar. När vi saknar hälsa, jobb, gemenskap eller öppnade dörrar. Under eländiga corona-år. Han slutar aldrig att vara vår Fader. Man skulle kunna säga att det är en tradition som Han aldrig bryter. Med den förvissningen vill jag kliva in i 2021.

Under december och januari publicerar Dagen texter av ett antal personer som delar med sig av erfarenheter och lärdomar från pandemiåret 2020 som de tar med sig till 2021.

Eva Skog

Eva Skog är debattredaktör på Dagen sedan hösten 2020.

Fler artiklar från Debatt