Åren 2013, 2014 och med kulmen 2015 inträffade den så kallade flyktingkrisen. Sammanlagt sökte närmare 300 000 personer asyl i Sverige under de här tre åren (fördelade på cirka 54 000 sökande 2013, cirka 80 000 sökande 2014 och cirka 160 000 sökande 2015).
Detta var och är en exceptionellt hög siffra som härleds till kriget i Syrien. Antalet asylansökningar har under de senaste 20 åren aldrig någonsin varit i närheten av denna nivå. Antalet asylansökningar har annars hållit sig kring cirka 20000–30000 sökande per år. Förra året, 2019, var siffran cirka 22000, detta trots att andelen människor på flykt ökade från 65,3 miljoner år 2015 – vårt så kallade flyktingkrisår – till 79,5 miljoner år 2019 (fakta enligt UNHCR:s Global Trends. Och kriget i Syrien pågår fortfarande.
I dag drivs flyktingdebatten i medier och politik alltjämt utifrån åren 2013–2015 och alltså inte utifrån en normaliserad och faktisk nivå av antalet asylansökningar. Diverse politiska uttalanden och förslag håller den snedvridna bilden om det exceptionella antalet ansökningar vid liv och alltjämt gäller den tillfälliga lagen (2016:752) till vilken nu Migrationskommittén kommit med sitt betänkande (SOU 2020:54). Hur kommer det sig att Sverige i dag för en dialog kring migration och integration på bas av en icke-representativ situation? Varför har vi inte en saklig diskussion?
[ Läs mer | Elisabeth Sandlund: Tänk om kring utvisningarna innan det är för sent ]
I mitt arbete möter jag dagligen asylsökande och papperslösa människor där de flesta har stämplar i pappren från året 2015. I takt med att tiden går har fler och fler gått från att vara asylsökande till att ha en status som papperslös. Skuggsamhället växer. Med ett skuggsamhälle kommer en ny problematik. En problematik som gynnar kriminella aktiviteter då det handlar om svarta pengar och utsatta människor som utförare av tjänster och ibland även som varor själva. Exploatering är ett samhällsproblem som drabbar oerhört många människor. Elinor Torps bok “Vi, skuggorna” ger en snabb inblick i det samhälle som parallellt skapas i Sverige i detta nu. Vi behöver stoppa denna utveckling och förhindra att det växer sig större. Men hur?
Alternativkostnaden för att bibehålla papperslösa i samhällets skugga är hög.
— Karin Asplund
I länder som England, Tyskland och USA debatteras möjligheten till amnesti för papperslösa människor. Detta har såklart ett humant förtecken, men undersökningar pekar även på att detta skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för samhället, för skattebetalarna. Alternativkostnaden för att bibehålla papperslösa i samhällets skugga är hög och jag ser inte hur man på annat sätt skulle kunna minska på antalet papperslösa sprungna ur åren 2013–2015. Att ge papperslösa människor amnesti skulle innebära att de får möjlighet att i stället etablera sig och börja bidra till samhället.
Det primära problemet som skulle lösas av en amnesti är det uppenbara: Man kan med en amnesti få kunskap och information om den grupp som i dag lever i skuggsamhället och man kan i och med detta slussa tillbaka människor in i vårt system. Nu kan vi hantera dem med bättre kapacitet än vad vi var rustade att göra 2015. Följdeffekten av en sådan handling skulle även synliggöra den parallella samhällsstruktur som finns och, i den bästa av världar, kanske till och med kunna vara ett avstannande av dess framfart med nedgång av kriminella aktiviteter som följd. Därtill den ekonomiska aspekten jag nämnde ovan.
[ Läs mer | Het debatt pågår om ny migrationslag ]
Att ge papperslösa människor amnesti tror jag på sikt bör göra diskussionen om integration – som är av allra högsta vikt – mer saklig och balanserad. För diskussionen om integration behövs. Den är nödvändig. Men den bör inte ske i skuggan av en osakligt grundad debatt om migration.
Som eventuellt motargument till en amnesti kan man mena att det skulle skicka signaler om att det är fritt fram att stanna som papperslös i Sverige efter ett avslag och att man kan vänta sig fler amnestier. Jag ser dock inte att detta är ett reellt problem då det bygger på antagandet att en anstormning liknande den 2015 är en ny normalnivå. Alla fakta talar mot detta.
Statsminister Fredrik Reinfeldts uppmaning 2014 om att “öppna era hjärtan” var den enda rimliga uppmaning som kunde ges vid detta exceptionella tillfälle. Redan då kunde konstateras att vårt nationella system inte var byggt för att hantera det antal asylansökningar som kom att följa, men vad var alternativet? Att stänga gränserna och vägra människor på flykt deras rättighet att söka asyl? Nu med 2015 i backspegeln behöver vi se över ett bra sätt att hantera effekterna av rekordåret genom att genomföra en aktion för inkludering. Jag tror att en amnesti kan vara en lösning. Men vad jag framför allt vill se är en konstruktiv debatt om faktiska lösningsmöjligheter som lutar sig mot fakta och inget annat.
