27 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Sveriges låga självförsörjningsgrad blev plötsligt uppenbar

Under pandemins inledningsskede blev vårt samhälles sårbarhet tydlig. Sverige har inga lager och minimal beredskap, skriver Herbert Nyman.

Det här året har varit ett bra år för bönderna i Sverige, trots covid-19 och alla restriktioner och bekymmer. De flesta grödor har gett goda skördar, och bra mat till djuren har bärgats in. Samtidigt ökar efterfrågan på svensk och närodlad mat, vilket är en bra signal. Sanningen att säga är det en nödvändighet, för Sverige behöver fler bönder och ökad matproduktion.

I början av pandemin, i våras, var det osäkert om det skulle bli dramatiska avstängningar av varuflöden mellan länder. Folk började hamstra toalettpapper och konserver, och butikshyllorna började gapa tomma. Samtal inleddes mellan myndigheter och handeln om hur man i ett skarpt läge skulle kunna reglera människors inköp. Nu blev det inte så, men det som hände är en varning om den sårbarhet “just in time”-leverans av varor innebär.

Sveriges självförsörjningsgrad på mat är cirka 50 procent. Resten är import. Det vi har överskott på vid normalskörd är spannmål. Torkåret 2018 hade vi underskott även på det. Sverige har inga lager och minimal beredskap. Om tillgång på drivmedel och gödsel skulle begränsas är lantbruket i kris. Det här oroar oss bönder, för vi tror inte att folk i allmänhet vet. Som kristna ber vi i Herrens bön “ge oss brödet för dagen som kommer” och förstår vi sambandet blir bönen angelägen att be.

Brist på mat orsakar snabba prishöjningar.

—  Herbert Nyman

För många människor runt om i världen är inte mat för dagen en självklarhet. Tänk om all vår tid skulle gå åt till att fokusera på frågan: Hur får vi tag på mat för nästa dag? I Nordkorea har man stängt gränsen till Kina av oro för smitta, och därmed importen. Brist på mat orsakar snabba prishöjningar. Ett kilo ris kostar nu en normal månadslön.

Flera gånger i år har jag tänkt att myndigheter har något att lära av oss bönder. För oss är virussmitta i djurbesättningar ingen ovanlig företeelse. När det händer införs omedelbart karantänsåtgärder för att minimera smittspridning, samtidigt som åtgärder för att garantera djurens hälsa och tillfrisknande görs. Det är aldrig roligt att se djur må dåligt, samtidigt är det min erfarenhet att en lämplig dos av en virussmitta förbättrar djurens immunförsvar och dämpar virulensen på framtida virusangrepp. I naturen pågår en ständig balansakt mellan smitta och hälsa.

Något jag lärt mig genom åren är att även det som känns som en svår motgång kan leda till något gott. När jag och Anna-Britta började som mjölkbönder drabbades vår besättning av en svår virusdiarré. Djuren slutade äta och någon dog. Det var en svår tid och vi kände oss hjälplösa. I vår nöd vände vi oss till Jesus och la våra liv och vår bondgård i Hans händer. En börda lyftes av, och fram växte ett vardagsliv i förtröstan på Jesus. En vila, mitt i allt arbete. Han är med oss i vardagen.

Jesus är hoppet i vår tid. Det gäller oss alla. Som det står i Ps 46:2: Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, alltid nära.

Fler artiklar från Debatt