19 januari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Även livets värsta stormar har ett slut

Tid är en gåva. Tiden tar oss varsamt - eller obarmhärtigt - framåt vare sig vi vill eller inte, igenom svårigheter, skriver Helena Swärd Granath.

Det var en måndag morgon precis efter påsklovet 2016 som ångesten skulle slå till. Vi hade kommit hem från en härlig skidsemester och jag stod ensam i mitt kök, i tystnaden och lugnet efter mitt livs mest obarmhärtiga storm, och hämtade andan.

Två månader tidigare hade min dåvarande make och barnens far omkommit i en tragisk olycka, och tiden därefter hade varit minst sagt outhärdlig. Det kändes som om vi hade klarat något övermänskligt, barnen och jag, och jag upplevde både lättnad, tacksamhet, enorm stolthet och smärta. Under tårar hade jag hämtat skidutrustningar från vinden, packat bilen, burit både packningen och smärtan av att livet hade gått sönder. Men vi hade kunnat fortsätta leva trots allt, vi hade klarat det.

Nu hade det blivit tystare, och det fanns spår av “vanlighet” i livet igen och det var då paniken kom krypande, och ångest vällde över mig där i ensamheten i mitt kök. Men det var nog också där, i ovissheten och i famlandet efter svar om framtiden, jag förstod storheten i att faktiskt få leva, och jag tror att det var där jag lärde mig att på riktigt förtrösta på Gud och att vila i ett hopp som bär genom allt.

Om det är något vi behöver nu, i denna märkliga tid, så är det hopp och förtröstan, tror jag. Vi behöver våga lita på att Gud bär oss mitt i den pandemi som gjort oss rädda, eller åtminstone något mindre trygga, och som för många orsakat personlig tragedi. Vi behöver lita på att Han har omsorg om oss även när vi kan tvivla på just det. Även när bönerna inte tycks besvaras på det sätt vi önskar. Vi måste våga tro, på hoppet och framtiden!

Även i dödsskuggans dal tickar tiden oss framåt, en sekund i taget.

—  Helena Swärd Granath

För mig har pandemiåret 2020 varit ett år då jag tagit flera stora beslut och snarare lagt i en extra växel när mycket runt omkring stannat upp. Det största var nog att vi valde, min fästman och jag, att inte låta corona stoppa vårt planerade bröllop i maj. Mitt i pågående pandemi gifte vi oss – förstås anpassat efter rådande omständigheter. Tänk om jag vetat det när jag stod där i köket 2016. Allt har sin tid. Tid är en gåva. Tiden tar oss varsamt – eller obarmhärtigt – framåt vare sig vi vill eller inte, igenom svårigheter. Även i dödsskuggans dal tickar tiden oss framåt, en sekund i taget, och till slut har vi – kanske utan att vi märkt det – gått över i nästa säsong.

Till sist, detta är vad jag lärt mig om kriser:

Träden blommar om våren ändå. Se dem.

Att njuta av kaffe och vänskap (på distans i nuläget) helar. Gör det.

Tacksamhet är en bra medicin. Hitta något att vara tacksam för just nu och fokusera på det.

Solen kommer att lysa igen. Glädjen kommer alltid tillbaka. Med än större kraft. Vet det.

Fler artiklar