17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Människors hjärtan vinns inte från höga hästar

Betjänar kyrkan vanliga halvdana och brustna människor med välvilja, förståelse och förlåtelse kan den mycket väl visa sig vara välkommen, skriver Björn Gusmark.

Det är en annorlunda jul i år, som avrundar ett annorlunda 2020. Det som julen under lång tid har inneburit för de flesta svenskar; att få träffa familj och släktingar, är i hög grad avlyst. Hur får vi nu till det som det brukar vara? Nej, det går inte. Ska vi hoppa julklapparna i år? Är det ens någon idé att ta fram pyntet? Kanske bara en liten gran och en liten julskinka?

Plötsligt blir julens varför aktuellt. Vad handlar det egentligen om? Kanske kan julens ärende nu bryta igenom det annars kompakta prasslet av julklappspapper som slits av. Det där barnet i krubban, vad har det med våra liv här och nu, två tusen år senare, att göra?

Flera av de andra högtiderna kristenheten format är inte svåra att greppa. Även människor med annan tro kan till exempel förstå tanken på offer, som i påskberättelsen. Offermotiv finns i många trosvärldar. Man kan ta till sig kristna personer i historien, som i helgonberättelserna, och se hur de kan vara förebilder. Men julens radikala budskap att Gud blev människa, är en obegriplig och till och med outhärdlig tanke för många. Inte kan Gud som är större än allt bli människa?

Varför är det viktigt vem barnet som föddes i Betlehem är? Så viktigt att kyrkan i sin trosbekännelse slår fast att han är “avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria”. Julens stora händelse beskriver en sammansmältning av människan och Gud själv. Barnet är ett riktigt barn och samtidigt helt unikt. Gud har valt att själv stiga in i sin skapelse och leva som skapad bland skapade.

Vi har i Jesus fått ett ansikte på universums skapare.

—  Björn Gusmark

Att den tidiga kyrkans teologer stred för läran om Jesu dubbla natur var inte en petitess. Att Jesus är sann Gud och sann människa är avgörande för hans möjlighet att försona hela världen. Enkelt uttryckt kan man säga att han måste vara sann Gud, för det är bara om Gud dör som offret är tillräckligt för att kunna gälla för hela världen. En människa kan möjligen gå i döden för en annan människa, men bara Gud kan dö för hela världens skull. Samtidigt kan inte Gud dö, Gud är ju evig. Därför måste han samtidigt vara sann människa, för att kunna dö en verklig död där på korset.

Inkarnationen, att Gud blir människa, innebär också att Gud ger sig till känna. Vi har i Jesus fått ett ansikte på universums skapare. Det innebär samtidigt att Gud fått möjlighet att själv erfara hur det är att vara människa. Därför är det med stort förtroende vi kan knäppa våra händer och be till en Gud som vi något lärt känna och som vet hur vi har det.

När Jesus står i begrepp att lämna sina lärjungar säger han: “som Fadern har sänt mig så sänder jag er” (Joh 20:21). Fadern sände Sonen för att bli människa och stiga in i världen med all dess trasighet och elände. På samma sätt sänder Jesus oss, som är hans kyrka, att stiga in i världen, att som Jesus bli människor fullt ut. I stället för att förvänta oss att människor ska hitta in i kyrkan som den ser ut, måste vi ta oss ut i världen och våga oss in i människors liv som de ser ut.

Den kyrka som i vissa tider kommit med propåer och förebråelser, lite från sina höga hästar, har sällan vunnit människors hjärtan.

—  Björn Gusmark

I Johannes 20 fortsätter Jesus med att andas helig Ande på lärjungarna och uppmana dem att komma med förlåtelse till människor. Kristna får gå i Andens kraft och får göra det tillsammans med varandra. Ärendet är förlåtelse och försoning. Den kyrka som i vissa tider kommit med propåer och förebråelser, lite från sina höga hästar, har sällan vunnit människors hjärtan. Men en kyrka som mer underifrån vill betjäna vanliga halvdana och brustna människor med välvilja, förståelse och förlåtelse kan mycket väl visa sig vara välkommen.

Möjligen har kyrkan världens chans när pandemin väl släpper taget. Vi har själva upptäckt att den kristna tron inte var det där individualistiska projektet mellan mig och Gud. Det kristna livet handlar om gemenskap, delande och att verka tillsammans. Vi upptäckte det när det saknades oss.

Samtidigt har människor i allmänhet kommit närmare sin egen sårbarhet och till och med dödlighet. Man har nya erfarenheter som innebär att man värdesätter gemenskap, vänlighet och hjälpsamhet högre. Om vi som kallar oss kristna vågar vara kyrka på lite nya sätt och kan inkarnera oss själva i den här världen, kan vi kanske få många möten som kan ta vara på människors behov och längtan efter nyorientering. En nyorientering som även kan inkludera frågor om tro och liv och till och med att välkomna barnet i krubban in ett modernt svenskt liv.

Det finns pingstvänner och även en del som skämtsamt kallar sig påskvänner. Det behövs nog även fler som vill identifiera sig som julvänner. Som med Jesus vill inkarneras i den här världen och låta kristen tro få ta kropp i nya mötesplatser, i vänskap, gemenskap, diakoni och vardagsnära mission. Då kan kanske nästa års julgudstjänster åter fyllas av människor som vill fira barnet i krubban och som i hans efterföljd vill leva med huvudet i himlen, men med händerna och fötterna på jorden.


Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar