Vi behöver ödmjukt närma oss frågan om kvinnligt ledarskap

Samtalet om hur vi ser på kvinnligt ledarskap är inte enkelt. Flera olika faktorer spelar in i hur vi resonerar, såsom vilken tradition vi vuxit upp i och hur vi ser på Bibeln. Framför allt är det en fråga som berör oss på ett väldigt personligt plan. Hur vi landar i frågan påverkar hur vi lever ut vår tro i vår vardag. Det har inverkan på hur vi strukturerar och arbetar i våra församlingar. Detta är viktigt!

För den som följt debatten kan det vara svårt att avgöra vad som är rätt och fel, särskilt eftersom argumenten som förts fram utgår från bibeltexter och bygger på tron att Gud är den som djupast sett legitimerar åsikterna. Något som behöver understrykas är att diskussionen inte handlar om hur kvinnor och män blir frälsta eller vilket värde de har inför Gud. Här är vi alla överens. Det är genom att Jesus har dött och uppstått för våra synders skull och för att han är Messias och Gud själv som vi ens har anledning att diskutera detta. Problemställningen är vilken roll i församlingen som är lämplig för vem. Miriam Tinglöf betonar att det handlar om vem som ska bära det yttersta ansvaret och menar att det är givet till mannen. Det är alltså inte så att kvinnor inte kan eller får leda över huvud taget. Linalie Newman poängterar att en av Jesus agendor var (och är) att återställa ordningen före syndafallet, och att det är kallelsen till ledarskap och förtroendet från dem som man leder som legitimerar ledarskap och inte om du är man eller kvinna. Sören Perder lyfter fram den viktiga aspekten att vi behöver låta “skrift tolka skrift”. Samtliga artiklar, även Anders Skogholm och P-O Flodströms artikel, lyfter fram att ledarskap inte är en enkel sak. Men, frågan återstår: Har Gud skapat en ordning som innebär att kvinnor inte har Guds förtroende att bära det yttersta ansvaret?

[ Frida Park: En frikyrkofeminism på frammarsch - men hinner frikyrkan med? ]

Jag är övertygad om att de som deltagit i debatten är överens om att det som Gud bestämmer ska vi som Jesusföljare lyda. Det är snarare en fråga om vad Gud faktiskt har bestämt och hur vi lyder det på ett troget sätt. Det som behövs här, tror jag, är en ödmjukhet inför att bibelordet inte är entydigt och enkelt. Om vi ska följa bibeltexterna så som de står, innebär det i så fall att kvinnor blir frälsta genom att föda barn (1 Tim 2:15) och endast män genom att bekänna sin tro på Jesus? Min poäng är att vi behöver ta hjälp av dem som ägnat tid åt att studera bibelordet och inse att vi kanske inte alltid har alla svar. Newman ger i sin artikel förslag på böcker som behandlar ämnet och Tinglöf skriver i sin första artikel att hon använt sig av internet för att hitta undervisning på ämnet. Båda dessa kan vara goda källor för kunskap, men vi får inte tappa bort att vår teologi kommer till uttryck först och främst i våra relationer med vänner, familj och församling. Det är i dessa sammanhang som vi behöver lyfta samtalet.

Jag får inte en ledarskapssyn som exkluderar kvinnor från det yttersta ansvaret att gå ihop med vad jag har läst.

—  Lukas Hagel

Bibelordet har varit avgörande när jag själv har brottats med denna fråga. Jag har då inte fått en ledarskapssyn som exkluderar kvinnor från det yttersta ansvaret att gå ihop med vad jag har läst. Först och främst anser jag att bibeltexten om Adam och Eva är ett ganska svagt argument för att kvinnor inte får vara föreståndare. Om straffet som de fick (tillsammans) innebär en ordning där kvinnan är underordnad mannen, borde Jesu verk på korset rimligtvis syfta till att återupprätta hela mänskligheten. Det står inte någonting före syndafallet om att kvinnan är underordnad mannen. Förutom detta förekommer många kvinnor i Bibeln på positioner som de inte bör ha utifrån Paulus uppmaningar i 1 Tim 2:11–3:7 om att kvinnan inte får ta makt över och undervisa en man, eller att en församlingsledare ska vara “en kvinnas man”. Några exempel är Foibe och Junia (Rom 16:1, 7) som verkade som bibelutläggare respektive apostel. Priscilla verkar ha haft en roll som lärare till Apollos (Apg 18:26), vilket skulle vara otänkbart utifrån Timotheostexten. Dessutom verkar det som att de som ledde församlingarna i Filippi var kvinnor (Fil 4:2).

[ Läs tidigare inlägg | Lukas Hagel: Gåvan att leda viktigare än kön ]

Det viktigaste jag tar med mig från denna debatt är att frågan inte på något sätt är avgjord. Därför krävs det att vi är ödmjuka inför detta och kommer ihåg att människor över hela världen som följer Jesus och längtar efter mer av Hans rike ändå landar i olika slutsatser. Vi behöver fortsätta gräva i bibeltexterna, samtala med varandra och lyssna till Anden. Denna fråga påverkar människor i vår omgivning och särskilt de som har ledande positioner i våra församlingar. Som flera debattörer har poängterat handlar ledarskap om att tjäna. Hur vi betjänar varandra har sin grund i hur vi ser på Gud, Bibeln och våra medmänniskor. Vi som leder i församlingar är därför skyldiga att på ett ansvarsfullt sätt fortsätta samtalet så att människor som fortfarande söker efter svar får möjlighet att göra det på bästa sätt. Som Tinglöf skriver behöver vi mer undervisning så att människor får möjlighet att själva ta ställning. Sist men inte minst vädjar jag till var och en, oavsett vilken tjänst ni verkar i, att bemöta varandra med kärlek och respekt så att inte Guds verk i en människas liv rivs ner på grund av denna fråga.

[ Läs tidigare inlägg | Miriam Tinglöf: Ledarkskap är inte en jämlikhetsfråga ]