Det finns mycket gott inom frikyrkan. Därom är numera de flesta överens utom, paradoxalt nog, en del frikyrkomedlemmar. Det finns förstås även intellektuella och journalister som är, minst sagt, kritiska men där handlar det troligen mest om någon sorts hatkärlek. Vilket kan förklaras av att många av tyckarna har vuxit upp inom frikyrkan.
Sammantaget är det nog inte fel att påstå att svensk frikyrka är en viktig, kanske den viktigaste, aktören inom det civila samhället. Vilket nu och då anförts även av icke frikyrkliga eller kyrkliga debattörer. Och även om medlemsantalet är vikande, precis som för många andra medlemsorganisationer, så är situationen inte nattsvart. Politiska partier och fackföreningar, liksom klubbar av typ Rotary och liknande, har större problem med att behålla sina medlemmar. Liksom tyvärr även Svenska kyrkan. Inom frikyrkovärlden finns det samtidigt också en del växande lokala församlingar och nya tillkommer med främst invandrare som medlemmar.
Vad är då frikyrkan bra för? Ja, en hel del även om det naturligtvis finns brister. Det är ju människor det handlar om. Här en påminnelse om några goda egenskaper: Generationsgemenskapen fungerar ofta bra, åtminstone i jämförelse med många andra gruppgemenskaper. De ekonomiska klasskillnaderna som i allt högre grad delar in oss i ett “vi och dom” är med stor sannolikhet mindre intressanta inom frikyrkan. Klasstillhörighet är ingen stor grej i en lokal församling. Frikyrkan är social. Många, troligen de flesta församlingar, driver eller stöttar verksamheter bland behövande, allt ifrån hjälp till hemlösa och fattiga i Sverige och världen, till invandrare och asylsökande. Många är de nyanlända som fått chansen att via församlingarnas kontaktytor och engagerade medlemmar ta sig in i samhället. Många, många av dem som hamnat i destruktiva beroenden har fått och får hjälp av församlingar och nischade organisationer, exempelvis LP-stiftelsen. Nya spännande initiativ är på gång.
Frikyrkan är naturligtvis, och framför allt, viktig för att tillsammans med andra utföra Jesu missionsbefallning.
— Kjell-Erik Selin
Listan skulle kunna göras lång. Bara en sak till: Hur många barn och unga har inte fått möjlighet att sjunga, musicera och framträda i frikyrkliga miljöer? En icke obetydlig del av landets artister har påbörjat sin musikaliska resa hemma i församlingen. Slutligen: Frikyrkan, liksom det kristna etablissemanget i stort, tar alltmer plats i det offentliga samtalet. I dag hörs och syns troende kristna, varav många är hemmahörande i frikyrkan, i samhällsdebatten. Och gör skillnad. Så var det inte för bara något årtionde sedan.
Frikyrkan är naturligtvis, och framför allt, viktig för att tillsammans med andra utföra Jesu missionsbefallning. Möjligheterna till framgång i det avseendet är, vilket ofta underskattas, beroende av att sökande och intresserade har förtroende för avsändaren, alltså i detta fall frikyrkan. Därför är det viktigt att frikyrkan lämnar den defensiva rollen och återtar sin frimodighet. Självkritik är bra och viktig och här finns ett underskott bland många av samhällets viktiga aktörer. Så dock inte inom frikyrkan som nu och då ger exempel på att vilja vara världsmästare på, till och med, skadlig självkritik.
Utmaningarna är många och inte alldeles lätta att bemästra. Sverige behöver en engagerad frikyrka inför 2021 och framåt. En kyrka med självförtroende.
[ Frida Park: Det kan frikyrkan lära av hederskulturdebatten ]