Det finns inget jag tycker så mycket om som att ha fest. Jag hittar alla möjliga anledningar att fira eller ställa till med kalas här hemma i vårt hus, och jag älskar att göra fint och skapa mysiga miljöer och god mat för människor att njuta av. För jag älskar människor och älskar att omge mig med mycket folk. Så pass mycket att jag byggt upp mitt företag på den idén: att besöka företag och privata tillställningar och lära ut konsten att tillverka chokladpraliner. Och det har gått bra. Jag har haft fullt upp. Tills våren 2020 kom. Ni kan bara ana vad den här pandemin har ställt till det för mig. Inte bara för mitt företag, utan för allt som jag identifierar mig som: social, utåtriktad, kreativ, positiv. Ensamhet och isolering är verkligen inte min grej.
När pandemin slog till med full kraft i våras tog allting stopp. Nästan över en natt. Event avbokades, kalendern gapade tom. För mig var det självklart att lyssna till och följa myndigheternas rekommendationer: Som polisdotter har viljan att lyda följt mig sedan barnsben. Dessutom ville förstås varken jag eller min man bli sjuka. Så vi träffade ingen. Snart klättrade jag på väggarna. Och inte bara det: Avsaknaden av gemenskap med andra började göra mig väldigt låg.
Hur skulle jag, supersociala Ulrica, bara hux flux kunna bli en ensamvarg som trivdes med tystnad?
— Ulrica Grahl
Jakten på nya glädjeämnen fick mig att göra saker jag aldrig gjort förut: Jag drev upp chili- och tomatplantor och fick se grenarna digna under tyngden av fler röda frukter än jag trott var möjligt. Men omsorgen om tomaterna fyllde varken mitt sociala behov eller skapade nya försörjningsmöjligheter. Det fyllde min tid, men var inte jag.
Det är inte lätt att försöka stöpa om sin egen personlighet. Hur skulle jag, supersociala Ulrica, bara hux flux kunna bli en ensamvarg som trivdes med tystnad? För mig var det en omöjlighet. Faktum är att under några månader var jag helt under isen.
[ Fredrik Wenell: Pandemilagen kan ge ytterligare kreativitet ]
Tills jag en dag i början av september högt sa till mig själv att sluta fokusera på allt jag inte kunde göra och i stället lägga ner extra mycket kraft på att komma på nya idéer och vägar framåt. Popcornmaskinen i mitt inre började skutta i gång och plötsligt kände jag igen mig. Det fanns vägar som fungerade att gå på för en sådan som mig, också i denna helt nya tid.
2020 tvingade mig att bli mer kreativ än någonsin i min verksamhet och mitt liv. En del idéer har varit småtokiga, rent av galna, men jag har lärt mig att för att vinna måste jag våga. När omständigheterna förändras måste jag också förändras, men det betyder inte att jag måste bli någon annan än den jag är! Många gånger finns verktygen för att lyckas redan i vår verktygslåda – oanvända och oupptäckta kanske, men mycket närmre än vi tror. Den lärdomen tar jag med mig in i ännu okända dagar 2021.
[ Läs tidigare inlägg | Helena Swärd Granath: Även livets värsta stormar har ett slut ]
[ Läs tidigare inlägg | Helena Newman: I skolan gör lärare skillnad för hela samhället ]
[ Läs tidigare inlägg | Jakob Pansell: Hjärtan möts när fasaden krackelerar ]