Även när världen förfasade sig över bilderna på ihjälgasade barn i Syrien kan vi gissa att president al-Assad samtidigt fick fler Twitter-följare. Så ser den komplicerade verkligheten ut. Mediebolagens pågående utrensning kommer inte göra den enklare.
Då jag under Trumps intåg i politiken på plats bevakade honom och den amerikanska valrörelsen, var ett av alla intryck hur högt till tak men ändå binärt mycket kändes. De båda grupper fnös åt varann, var enkla att särskilja och hade ofta extrema vanföreställningar om den andra sidan. Gott mot ont. I kontrast mot hur folk i Kina och Iran frekvent viskat mig sina åsikter var “De Frias Land” ett livs levande internetforum utan hämningar. Folk ville, öppet eller i förtroende, dela det mesta mellan Obama som antikrist, riggade valmaskiner, Hillarys planer om sharialagar och löpande band-abort på redan födda barn. Konstitutionens första tillägg om yttrandefrihet verkade primär, sanningshalten sekundär.
Polariseringen har nått så långt att drygt 40 procent av amerikanerna, kort före valet i höstas, svarade att de inte känner någon som röstar annorlunda än dem själva. En kombination av splittringen, den amerikanska friheten och algoritmerna i sociala medier styr oss åt det binära. Det har skapat ett samhälle som länge varit kunskapsrelativisten Trumps naturliga habitat. Denne världens mäktigaste man, som det senaste året har kommit undan med att tweeta om att Osama bin Laden lever i Iran och att bara cirka 9000 amerikaner på riktigt dött med covid-19, har med klassiska sektgrepp likt “de hatar oss för att vi står för sanningen” successivt kunnat stärka sin ställning som frälsare bland de sina genom en polemik som bygger på vi mot dem. Drygt åtta av tio republikaner tror precis som Trump att valet var riggat.
[ Frida Park: Partiska medier och trumpister lider av samma åkomma ]
Sedan stormningen av Kapitolium och efterföljande medieutrensning känner sig många av dem orättvist attackerade. De medier som är trogna Trump vinklar det så att allt handlar om Big Tech versus kristna, “eliten mot lilla dig”, om att inte få ha en åsikt som avviker från den styrande regimens. Kristna profiler, amerikaner såväl som skandinaver, drar paralleller till 1930-talets Tyskland och jämför dagens förföljelse av konservativa med den mot judarna under Förintelsen. Trump är räddningen: Guds plan är nämligen att han, med hjälp av militären, genom att stänga ned hela internet, fängslar Demokraternas ledare och att Trump sitter kvar i minst fyra år till.
En annan kristen ledare berättar att det som nu händer Trump, med falska anklagelser och en hel omvärld som känner sig tvungna att hata honom, var precis vad som hände Jesus Kristus. Det tipsas om alternativa plattformar där man får tycka vad man vill. Där diskuteras också när Demokraterna kommer börja skicka oliktänkande till koncentrationsläger och om att man redan nu kan bli evigt bränd för kristna åsikter. Några få bolag styrda av unga män, skriver de, kan med nonchalanta knapptryck tysta den fria världens ledare, samtidigt som de verkar rycka på axlarna när ayatolla Khamenei, Erdoğan och liknande ledare härjar vidare.
Åsiktssegregation är en lika usel lösning som att köra ner huvudet i sanden.
— Niclaz Erlingmark
Den här sortens censur och deplattformering tycker jag på många sätt har varit en överreaktion, dessutom både opportunistisk och med för vaga gränsdragningar. Hur kategoriskt bestämt emot åsiktscensur man än är, bör det dock inte vara svårt att förstå andra sidans argument: demokratins högborg skändad, fem döda och tusentals demonstranter som inspirerade av sin ledare ser valet stulet. Skrämmande många av dem anlände med vapen och drömmar om att avrätta nummer två och tre i landet, vicepresident Pence och talman Pelosi, för att de ansågs ha förrått respektive motarbetat deras president. Ingen vet vad Trump eller hans mest dyrkande fans är kapabla till. När även en av presidentens “Stop The Steal”-advokater mitt under inbrottet påhejande “Parler-tweetade” att Pence borde vara den förste som mobben avrättar har det redan gått ganska långt.
På kort sikt ges nu färre chansen att upptäcka liknande uppviglingar. På längre sikt sker det på bekostnad av att de som redan känner sig förföljda isoleras ytterligare. Nya former av trygga rum och närmast ogenomträngliga ekokammare växer fram i perifera fora där okunskap frodas och kritiskt tänkande inte hör hemma. Radikaliseringsmönstren känns igen: uppmuntrande gemenskap med ett tydligt syfte, rädsla för det okända och en självklar fiende. Sådant formar fundamentalistiska parallellsamhällen med medföljande integrationsproblematik.
Tyvärr finns det inte minst ekonomiskt sett mycket kvar för både ledare och medier att vinna på motsättningarna, att fortsatt skapa enkla vi mot dem-narrativ. Medier lever av konflikter, algoritmen förädlar dem och vi blir ett slags huliganer i en instängd och ändlös lagsport där det andra laget snart känns så obekant för oss att de oundvikligen, sakta men säkert, avhumaniseras.
En skadlig utveckling som inte håller, och som var och en av oss måste försöka motverka. Vi behöver varandra. Åsiktssegregation är en lika usel lösning som att ömhudat köra ner huvudet i sanden. Det enda i längden fungerande vaccinet mot dåliga idéer är bättre idéer.