05 december 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Pastorer, tystna inte i abortfrågan!

Vi som troende, och som ledare, har varken råd eller rätt att bli skotträdda och tystna i samtalet om abort, skriver Joakim Lundqvist.

Det är helt omöjligt att ha ett djupgående och trovärdigt samtal om abort utan att beröra de frågeställningar som allt rimligtvis måste gå tillbaka till: Vad är en människa? När börjar livet, skriver Joakim Lundqvist.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

I det högljudda samtal om abort som pågår i Sverige just nu vill jag göra några kommentarer och reflektioner:

1. Det finns inget enkelt och självklart med abort.

Den som påstår något annat, till exempel Aftonbladets Anders Lindberg, har inte velat tänka mycket längre än näsan räcker. Att bara hävda mantrat “kvinnan har rätt till sin egen kropp” och mena att saken därmed är klar, faller på sin egen orimlighet. Inte ens med dagens abortlagstiftning har “kvinnan rätt till sin egen kropp” bortanför vecka 21 + sex dagar. Därefter säger till och med nuvarande svensk abortlag att barnets rätt till sitt liv väger tyngre än kvinnans rätt till sin kropp.

Det enda sättet att med detta argument försöka göra frågan om abort enkel och konsekvent, vore i så fall att tillåta abort ända fram till födseln. Och ytterst få människor, kristna eller ej, skulle se detta som moraliskt försvarbart.

Varför får man inte lyfta det här uppenbara problemet utan att bli stämplad och svartmålad som mörkerman?

—  Joakim Lundqvist

2. Varför kan abortlagens uppenbara moraliska spänning inte få diskuteras sakligt, utan svartmålande och hysteri?

Vi talar om en 45 år gammal lag vars förutsättningar - som många andra lagar - förändras med tiden och dess utveckling.

När lagen antogs fanns en rejäl marginal mellan sista tillåtna vecka för abort och den tidigaste vecka då ett för tidigt fött barn kunde räddas till livet.

I dag har medicinska framsteg raderat ut den mariginalen. Vi befinner oss redan där då ett aborterat barn skulle kunna lämnas att självdö på en sjukhusavdelning eftersom det där inte ses som en fullgod människa, medan ett exakt lika gammalt barn som föds exakt samtidigt på en annan avdelning i exakt samma sjukhus, skulle få tillgång till vårdens fulla resurser för att rädda dess liv.

Oavsett tro eller religiös övertygelse - behöver vi inte prata om det här? Kan vi leva med den moraliska inkonsekvensen? Kan vi motivera detta som rätt och oproblematiskt, och se det som ett rimligt uttryck för ett civiliserat samhälle?

Och varför får man inte lyfta det här uppenbara problemet utan att bli stämplad och svartmålad som mörkerman, bakåtsträvare och kvinnoförtryckare?

3. Varför undviker man konsekvent att prata om själva kärnfrågan?

Hur mycket samtiden än försöker, är det helt omöjligt att ha ett djupgående och trovärdigt samtal om abort, utan att beröra de frågeställningar som allt rimligtvis måste gå tillbaka till:

Vad är en människa? När börjar livet? Vad är det som ger människan sitt värde? Kan det anses vara rätt att avsluta ett människoliv? I så fall när och varför? Och vem ska ha makt att fatta det beslutet?

Kanske väljer man att aktivt undvika dessa frågor eftersom diskussionen skulle hota den bräckliga grund som svenskt abortresonemang vilar på. För oavsett hur mycket man talar om oformliga cellklumpar eller jämför en abort med att klippa luggen hos frissan (Malin Wollin, Aftonbladet), går det inte att förneka detta faktum:

Hur litet och till synes oansenligt ett foster än må vara i början - om bara graviditeten får lämnas till sitt naturliga förlopp kommer den att leda till att en fullvärdig människa, en helt unik individ med personlighet, rättigheter och framtid, föds in i den här världen. Och att en abort berövar denna individ sitt liv och sin framtid.

4. Varför är det så tyst i de kristna leden?

Som kristen lägger jag några ytterligare argument till de redan nämnda.

Min tro säger mig att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:27), med ett inneboende värde som inte står i proportion till hur önskad, duktig eller funktionsduglig man är. Att allt liv är heligt och okränkbart eftersom Gud är dess ursprung och givare.

Min tro lär mig också att Gud har en plan med människans liv sedan “före världens skapelse” (Ef 1:4). Att avsluta ett människoliv, ungt eller gammalt, innebär oundvikligen att den planen går om intet, och därmed också den glädje, välsignelse och kärlek som detta liv skulle kunna ha gett in i världen.

Utifrån denna grundsyn blir jag bekymrad och beklämd över hur tyst det är i de kristna leden, i den pågående abortdiskussionen.

All heder åt Frida Park på Dagen, Per Ewert på Världen idag och ett fåtal andra röster som vågar ta debatten och inte räds de stormvindar som kastar sig emot den som vågar trampa utanför den svenska åsiktskorridoren - speciellt på detta område.

Ingen av oss vill heller uppfattas som okänsliga, pekpinnande moralister på höga hästar.

—  Joakim Lundqvist

Men var är pastorerna, samfundsledarna, lekmännen?

Ytterst få av oss vill skapa konflikt för konfliktens egen skull. Vi vill också akta oss noga för att med våra ord lägga bördor av fördömelse på kvinnor som fattat svåra beslut i trängda situationer - här behövs både nåd, kärlek och den totala upprättelse som Jesu förlåtelse kan ge. Ingen av oss vill heller uppfattas som okänsliga, pekpinnande moralister på höga hästar.

Men helt oavsett detta har vi som troende, och som ledare, helt enkelt varken råd eller rätt att bli skotträdda och tystna i samtalet om abort.

I den kristna trons grundessens ligger nämligen, enligt Jesu exempel, att ta parti för de svaga, höja rösten till försvar för de utsatta, och komma till deras undsättning som inte har en egen röst eller någon möjlighet att försvara sig.

Och att alltid och överallt stå upp till försvar för “dessa mina minsta”.

* Den här texten har tidigare publicerats på Facebook.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt