25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Torftiga analyser till grund för utvisning av barnfamiljer

Migrationsverket och migrationsdomstolen verkar inte tillvarata barnens bästa i sina respektive bedömningar, skriver Birger Tågmark.

Jag har den senaste tiden läst en utmärkt artikel i tidningen Dagen samt även lyssnat på ett tillika välgjort inslag i P4 Värmland om familjen Hashemi-Barati och deras tre döttrar som efter fem år i Sverige hotas av utvisning till Afghanistan. Efter genomförd läsning respektive lyssning känner jag mig allvarligt bekymrad över den till synes obefintliga grad till vilken Migrationsverket och migrationsdomstolen bemödar sig om att tillvarata barnens bästa i sina respektive bedömningar. Något de är förpliktigade till enligt svensk lag och konventionsåtaganden.

Trots fem år i Sverige anser Migrationsverket att barnen har varit i Sverige alltför kort tid för att ha skaffat sig en större anknytning till Sverige än till Afghanistan, ett land som barnen aldrig har satt sin fot i. Att en av döttrarna, i dag fyra år gammal, till och med är född i Sverige saknar också betydelse. I stället säger sig Migrationsverket ta ställning utifrån familjens och barnens kulturella anknytning. Detta begrepp skänker en aura av seriöst övervägande men vad innebär det? Hur bedöms barnens kulturella anknytning?

Att barnens mormor, mostrar och morbröder finns på plats i Sverige med permanent uppehållstillstånd har inte ens kommenterats. Inte heller har någon ansats gjorts att förhöra sig närmare om flickornas skolresultat, deltagande i aktiviteter, kompisnätverk etcetera. Vidare saknas resonemang från Migrationsverket och migrationsdomstolens sida om vilka möjligheter de tre flickorna skulle ha att leva vidare i Afghanistan enligt de normer och värderingar avseende flickor och pojkars lika värde och rättigheter som de skaffat sig under sina fem år här i Sverige.

På vilket sätt kan pappans förmåga att arbeta underlätta för de tre flickorna att anpassa sig till de inskränkningar i sin personliga frihet en utvisning till Afghanistan innebär?

—  Birger Tågmark

Så vad innehåller begreppet kulturell anknytning om ovanstående lämnas utan hänsyn? I P4 Värmlands reportage får vi en glimt av detta då reportern påminner Migrationsverkets talesperson om att “barnen aldrig har varit i Afghanistan”. Talespersonen svarar då att “Man brukar säga att anknytningen, den kulturella anknytningen, anses vara större till hemlandet ju yngre barnen är, så tror vi att det finns förutsättningar för familjen att återetablera sig i Afghanistan exempelvis genom att Mohammad, pappan, han är i arbetsför ålder och att familjen kan få upp till 75 000 kronor i återetableringsstöd.”

Svaret lämnade undertecknad till en början i förstummad häpnad över torftigheten i analysen. Är detta allt? Tre ting allena utgör alltså grunden för Migrationsverkets bedömning om vad som ska räknas som de tre flickornas kulturella anknytning; 1. Hur gamla de är, 2. Att pappan är arbetsför samt 3. Att familjen kanske kan få med sig 75 000 kronor.

Den enda variabel Migrationsverket tar hänsyn till som med god tolkningsvilja direkt berör barnen är alltså deras ålder. Att barnen aldrig har befunnit sig i Afghanistan är för Migrationsverket ovidkommande. Om flickorna är för unga; fyra, sju respektive tio år, för att det ska spela någon roll; var går då gränsen? På vilket sätt kan pappans förmåga att arbeta underlätta för de tre flickorna att anpassa sig till de inskränkningar i sin personliga frihet en utvisning till Afghanistan innebär? Till vad ska pengarna användas för att hjälpa flickorna att återetablera sig i ett land de aldrig befunnit sig i?

Lägg till detta en tre år gammal utredning om barnen som underlag vid migrationsdomstolens prövning, en domstol som inte vill släppa in barn att föra sin egen talan vid förhandlingar och med hänvisning till tidsbrist ej heller tillåter barnens föräldrar att få redogöra för sin syn på flickornas anknytning till Sverige och följdfrågan uppstår: Vari ligger här barnens bästa?

Fler artiklar från Debatt