Internet är fantastiskt, än mer i pandemitider. Internet är också en klassmarkör, kanske än mer i pandemitider. “Alla kan se och vara med!” utropar församlingar. Lyckan är stor att man kan sända gudstjänster över nätet och kanske även locka nya deltagare. Det är gott. Men de som inte kan se och delta via nätet då?
Jag läste Internetstyrelsens senaste undersökning. 96 procent av svenskarna använder nu internet i någon mån. 98 procent av befolkningen har tillgång till internet (alltså utbyggt för internet). Knappt 5 procent anger kostnaden som skäl till att de ej använder internet. Knappa 5 procent kan tyckas försumbart, men det skrivs att det ofta handlar om lägre utbildade, ensamstående och fattiga pensionärer. Frågan blir: Hur tänker samfund och församlingar kring detta?
[ Spaning: Så påverkas församlingslivet av corona ]
Jag har respekt för problemen. Restriktioner har “bakbundit” oss. Ändå funderar jag på om man lite grann har “lutat sig tillbaka” genom tanken att alla kan följa via nätet? Att man förlitar sig på internet som “allena saliggörande”? Jag har varit öppen med att jag själv har en dator som inte klarar av att visa mer än högst tio minuter rörlig bild, att jag inte har råd med obegränsad surf och får välja noga vad jag försöker se. Jag får kommentarer som “Så dyrt är det ju inte med nyare dator!”, “Det handlar om prioritering!” eller “Vill man så kan man!”. Mer än en gång har jag fått privata meddelanden med tack för att jag vågat lyfta problematiken. För många ensamstående motsvarar utlägg på 400–500 kr/månad för en mobil med uppkoppling en veckas mat.
Man har ofta svårt att tänka sig att någon som kommer varje söndag eller deltar i hemgrupp hör till dem med sämre ekonomi.
— Eva Hultén
Det har retat mig att det i Svenska kyrkan och frikyrkor verkar förutsättas att alla i församlingen har ungefär samma ekonomiska situation (läs: medelklass). Fattiga är de ensamstående föräldrarna, fattigpensionärerna, de asylsökande vi hjälper – “de andra”. Man har ofta svårt att tänka sig att någon som kommer varje söndag eller deltar i hemgrupp hör till dem med sämre ekonomi. Ofta känner dessa människor inte heller så många, och kan de nu inte delta via internet kan de hamna än mer i utkanten. “Vi ringer alla vi känner!” säger många. Det är gott. Men den som funnits där men inte i centrum – kommer ni ihåg den, som kanske behöver er mest?
[ Emma Audas: Livsfarligt för kyrkan att vänja sig vid att inte samlas under corona ]
“Man kan alltid själv ta kontakt via telefon!” Det är också gott. Men om du känner skam av bara tanken på att förklara varför du inte ser gudstjänst via nätet? De är inte så många, men spelar det någon roll? Ska inte särskilt vi kristna se till att dessa våra minsta kan vara med? Världen är inte rättvis. Alla har inte råd med allt. Internet ska användas. Men vi måste vara medvetna om att internet skapar närhet mellan människor – men också avgrundsdjup. Klassklyftorna ökar.
Det här är varför jag skrev på namninsamlingen för att öppna upp kyrkor. För att så många, om än en minoritet, hamnar än mer utanför och mår ännu sämre. Det är för deras skull som hör av sig till mig och berättar om skammen och rädslan att det ska komma ut i deras sammanhang att de inte har råd med det som alla förutsätts ha i dag: internet.
