Sedan kyrkans äldsta tid har det funnits kloster och kommuniteter. Människor har upplevt en kallelse att i Kristi efterföljd dela liv med andra. De har valt ett liv i bön och arbete, skyddade av livslånga löften om lydnad, kyskhet och fattigdom.
I höstas gjorde Svenska kyrkans biskopar ett uttalande till stöd för kloster och kommuniteter. Jag menar att det var viktigt. Under mina snart sex år som biskop har jag allt oftare mött människor som bär på en längtan efter tillsammansliv. De uttrycker sig olika. Några talar utifrån frustrationen över ett högt livstempo och en tilltagande individualism. Andra vill få stöd att leva ansvarigt i relation till skapelsen. De vill ta ut distans till konsumtionshetsen och leva hållbart. Åter andra menar att det handlar om själens friskvård, att det behövs platser där människor kan hämta kraft, alltså mer av en längtan efter tillfälliga tillflyktsorter för att sedan orka med den vanliga vardagen igen. Det breda engagemang inom svensk kristenhet som kommuniteten och retreatverksamheten på Bjärka-Säby väckt är ett tecken i tiden på den längtan som finns.
[ Kommunitet sägs upp från Bjärka-Säby ]
Därtill har jag mött klassiska klosterkallelser. Till bön och arbete, till livslånga löften. Till klostret eller till ett “tredje ordensliv”. Till ekumeniska gemenskaper som hämtar sin näring djupt i kyrkans historia och tradition. Till gemenskaper som finns, men också till sådana miljöer som borde finnas, men som saknas i Svenska kyrkan.
I evangelisk luthersk tradition har kloster och kommuniteter alltsedan reformationen i huvudsak betraktats med skepsis. Skälen känner vi. Luthers reformatoriska gärning hör samman med ett uppbrott från klostermiljön och den starka markeringen att en kristen lever sin kallelse i vardagens uppgifter. Dopet är den kristnes vigning till tjänst för ett bättre liv åt alla, en radikal hållning i en teologisk miljö där inträdet i klostret ofta sågs som ett andra dop.
Till dig som erfar en kallelse till kloster eller kommunitet: Ta din kallelse på allvar.
— Fredrik Modéus
Teologin formas ofta utifrån tidens kontroversfrågor. Även om vi lätt tänker att våra uppfattningar är tidlösa, är de oftare än vi tror en frukt av samtidens tankeklimat.
Egentligen behövs det bara en grundkurs i kyrkohistoria för att inse det. Att som luthersk teolog betona att dopet är viktigt har många skäl. I dopet har Guds hela löfte nått en människa, det räcker att återvända till dopets nåd. Men att instinktivt säga nej till kloster och kommuniteter är snarare en teologisk restprodukt. Det finns förvisso skäl, inte minst i en öppen folkkyrka, att vara vaksam mot exklusiva trosmiljöer. Slutna församlingar är inte något vi vill se i folkkyrkan. Sekten har ingen hemortsrätt där. Men ett avståndstagande från kloster och kommuniteter i sig är att gå för långt.
Det pastorala livet ska formas i snittytan mellan tidsanda och tradition. Jag menar att vår tid behöver kloster och kommuniteter, och att det märks i den längtan som finns hos människor jag möter. Visst borde en del av denna längtan kunna stillas i församlingarna – en trofast bönerytm, möjligheten att åka på retreat och att hitta en kristen gemenskap i en gudstjänstfirande församling. Kanske skulle vi oftare än vi gör behöva tänka att människor som kommer till gudstjänster inte främst vill förbli anonyma, utan att de söker tillhörighet och tillsammansliv. Sådant är ju inskrivet i människans natur, vi blir till i mötet med varandra. Luther skriver: Vi är varandras dagliga bröd. Jag tänker: I Svenska kyrkan lider vi av ett anonymitetsöverskott.
[ Svensk nunnas kloster bakom världsbön ]
Var börjar vi? Hur ser den utveckling ut, som tar kallelser till kloster- och kommunitetsliv på allvar? Ibland talar vi om församlingen som den viktigaste rekryterande miljön. Det handlar inte främst om att hitta människor som vill jobba i kyrkan, utan om att forma församlingsliv där kallelser kan upptäckas. I en församling ska man genom urskiljning och begrundan kunna få fatt i vad Gud vill med ens liv. I vardagen, på skolan och jobbet, i relation till dem man har runt sig. Men också kallelsen till uppgifter i gudstjänst- och församlingslivet. Och dessutom: Kallelsen till ett avskilt liv, till bön och arbete i ett etablerat kloster eller i en nystartad kommunitet. Det finns många sätt att bidra till en mänskligare värld.
Till dig som erfar en kallelse till kloster eller kommunitet: Ta din kallelse på allvar. Till dig som upplever en diffus längtan efter tillsammansliv: Ta kontakt med någon du har förtroende för, kanske din församlingspräst, och undersök hur din livsväg kan få skarpare konturer. Till dig som ansvarar för en församling: Våga utmana anonymitetsöverskottet och vårda de inkluderande gemenskaperna där människor ska kunna finna Gud, fördjupas i en kristen identitet och få syn på framtidsvägen. Människor har olika gåvor. Och vi bär på olika kallelser.
En kyrkas teologiska arv är viktigt. Men när det hindrar oss från att ta tidens utmaningar på allvar är det en barlast. Ge rum för kloster, kommuniteter och tillsammansliv i Svenska kyrkan.