21 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Att välja ett barnlöst liv kan vara Guds kallelse - också för gifta par

Replik. Varför kräver vi en total öppenhet för Guds handlande av den som funderar på noll eller ett barn, men inte av den som funderar på två eller tolv, skriver Emma Audas.

“Så modigt!” tänker jag när jag läser om Sarah Grenholm som öppet berättar om sin kallelse att inte vara förälder. Därför smärtar det att läsa hur Anna Sophia Bonde i sitt debattinlägg liksom smäller Grenholm på fingrarna.

I min forskning om äktenskap har jag diskuterat frivillig barnlöshet, eftersom företeelsen på ett särskilt sätt belyser många åsikter och förutfattade meningar kring äktenskap och familjeliv. Både teologen Helen Stanton och religionsvetaren Dawn Llewellyn har intervjuat frivilligt barnlösa kristna. Samtalen visar att dessa människor – likt Grenholm – ser livet utan barn som en kallelse.

Till skillnad från frivilligt barnlösa i största allmänhet lyfte dessa kristna inte alls fram pengar och frihet som grunden för sitt val. I stället betonade de att barnlösheten möjliggör ett annat slags tjänande av Gud och församlingen: Att kunna ägna livet åt bön och gudstjänst utan att behöva skynda hem för att koka makaroner.

Tanken är inte ny. Det här visste den tidiga kyrkans celibatära, också Paulus. Att inte vara bunden av familjelivet befriade till tjänst för Guds rike. Kyrkofadern Chrysostomos menade att den celibatära vittnade om att den kristna människan blir odödlig genom uppståndelsen – inte genom reproduktion. Kyrkofadern Augustinus såg reproduktions primära syfte – att Kristus skulle födas till världen – som uppfyllt, och i stället blev det andliga föräldraskapet viktigare.

Genom hela kyrkans historia har man alltså tänkt sig att barnlöshet kan möjliggöra särskilda kallelser. Att människor som lever i äktenskap inte skulle kunna inkluderas i det här grundar sig kanske i en oklar idé om att barn är priset vi betalar för att få njuta av sex – en idé som svårligen kan motiveras teologiskt. Eller på något annat sätt.

Vi väljer ofta bort saker, och stänger många vägar genom våra beslut.

—  Emma Audas

I kritiken mot frivilligt barnlösa sägs det ofta att människan bör vara öppen för Guds ledning, också då den strider mot de egna planerna. “Vi bedrar oss själva om vi tror att vi själva kan avgöra hur vår Jesusefterföljelse ska se ut”, skriver Bonde. Men vi söker heller inte alla jobb på marknaden, och vi tackar inte ja till alla uppdrag och möjligheter vi erbjuds. Vi väljer ofta bort saker, och stänger många vägar genom våra beslut. Vi agerar ständigt utifrån en blandning av det vi tror är gott, tror är rätt och tror att vi kallats till.

Varför kräver vi en total öppenhet för Guds handlande av den som funderar på noll eller ett barn, men inte av den som funderar på två eller tolv? De flesta kristna jag känner som lever i äktenskap planerar de här sakerna, på ett eller annat sätt. Ibland med “säkra perioder”, ibland med preventivmedel.

Varför bedömer vi planen att inte bli förälder som ett totalt avvisande av Guds vilja? Som om Gud inte skulle kunna skapa liv också trots våra planer! Som Chrysostomos säger: Inget val att avstå från reproduktion har någonsin hindrat Guds vilja från att ske. Och de kristna frivilligt barnlösa par som intervjuades berättade att de skulle ta emot barnen om de trots sina planer skulle bli gravida. Det finns alltså en öppenhet för att låta livet bli annorlunda än planerat.

Tanken att vi ska låta Gud leda oss genom att själva inte välja, planera eller leva på ett visst sätt snarare än ett annat är också problematiskt ur teologisk synvinkel. För som kristna är vi inte bara kallade att ta emot våra liv ur Guds skaparhand.

Inte ens om du är gift måste du ha sex vid just de tidpunkter och på just det sätt som möjliggör att barn blir till.

—  Emma Audas

Vi är också kallade att frambära våra liv – en handling som på ett särskilt sätt gestaltas i nattvardsfirandet. När vi kristna tagit emot våra liv ur Guds hand, bär vi sedan fram dessa liv till Kristus, och vi låter Kristus ta våra liv, lyfta upp dem mot himlen, välsigna dem, och sedan ge dem tillbaka till oss. Och i den processen kan något förvandlas. Våra liv kan se annorlunda ut efter Kristus handlande med dem.

Teologen Karl Barth hävdade att kristna makar inte kan se föräldrablivandet som något givet. Att få barn bör i stället ses som ett svar på en kallelse, som ett aktivt val i lika hög grad som valet att använda preventivmedel. För nej, inte ens om du är gift måste du ha sex vid just de tidpunkter och på just det sätt som möjliggör att barn blir till. Barnmöjliggörande sex är inte något som bara händer oss – vi väljer det.

Också äktenskapet är en plats där vi ska låta våra liv vara ett svar på Guds kallelse. Ser vi inte att valet att bli förälder också innebär att välja bort andra kallelser? “Jag måste bli lerklumpen som litar på krukmakarens förmåga att forma mig i enlighet med sin tanke”, skriver Bonde. Det här gäller såklart både frivilligt barnlösa och dem som vill ha barn.

Sarah Grenholm gör något svårt då hon öppet talar om sin kallelse – särskilt om somliga röster inte låter henne se sin kallelse som just en kallelse, utan snarare ser den som omognad och ett uttryck för bristande tillit till Gud. Vi behöver vara försiktiga när vi bedömer en annan människas upplevda kallelse, särskilt då den grundar sig i bön, lyssnande till Guds röst och en stor vilja att med hela sitt liv tjäna Gud. Kanske vi framför allt ska tacka Gud för att sådana människor finns bland oss?

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Dagens poddar