11 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Goda samtal kräver inte att Muhammed ses som profet

Hur nära muslimer och kristna än kan komma i gemensam erfarenhet och ömsesidig välvilja kommer inte centrala dogmer försvinna, skriver Martin Landgren.

Jag har med intresse följt debatten efter intervjun med Jakob Wirén i samband med hans bok Att ge plats för den andre?. Som svar till det Wirén skriver i sitt senaste inlägg vill jag utveckla vad Fredrik Wenell nämner i sin ledartext: “Själva grundförutsättningen för en givande dialog är ju att kunna uppskatta och bejaka likheter och ändå hålla fast vid att det finns fundamentala skillnader.” Respekt vilar inte på väsenslikhet.

Jag börjar med det uppenbara: På många sätt delar Jakob Wirén, Fredrik Wenell, Karl-Henrik Wallerstein och jag själv utgångspunkter i debatten. Vi är alla överens om att vi kan lära oss mycket av människor inom islam. Vi kan känna släktskap med muslimer i erfarenheten av tillbedjan inom ramen för monoteistisk religion och i att leva i ett samhälle som många gånger inte förstår eller värderar religiös erfarenhet. Vi kan se en uppriktighet, helighetserfarenhet och innerlighet inom islam. Dessutom är varje människa skapad till Guds avbild. Detta är gott och väl.

Det är heller ingen tvekan om att erfarenhet av våld, krig och förföljelse från båda sidor på många ställen i världen under lång tid försvårat möjligheterna till samtal. Som kristna är vår uppgift att ta ansvar för vår del av problemen och söka fredliga och konstruktiva vägar framåt där vi kan se det bästa i varandra. Om jag förstår Wirén rätt i hans svar till Wallerstein är ett viktigt skäl till fortsatt kristet samtal och reflektion om islam och Muhammed just att “[i] ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.” Amen!

Men jag noterar även att alla skribenter är överens om skillnaderna mellan islam och kristen tro. Skillnaderna lyfts på olika sätt fram av såväl Wenell, Wallerstein som Wirén. Att skillnaderna inte heller kommer försvinna kan vi nog enas om: Jesus roll i frälsningen och plats i treenigheten inom kristendomen och Muhammeds roll som profet inom islam är inte på något sätt perifera frågor för respektive religion.

Inget ärligt samtal blir bättre av att någon av parterna döljer eller negligerar centrala fakta om sig själv.

—  Martin Landgren

Även om vi kan mötas och lära av varandra i mer perifera frågor så måste vi ändå konstatera att på vissa fundamentala punkter skiljer sig våra respektive teologier om Guds väsen radikalt åt. För att tala sant om Gud inom kristendomen kan man inte undvika att Jesus på ett unikt och omistligt sätt uppenbarar Gud – själv är Gud. Det påståendet är milt sagt problematiskt för en muslim och milt sagt problematiskt att hoppa över för en kristen. Hur nära vi än kan komma i gemensam erfarenhet och ömsesidig välvilja kommer inte centrala dogmer försvinna.

Detta måste naturligtvis vara grunden inför det Wiréns tredje punkt berör: “Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna.”

Poängen är att samtal, ömsesidigt utbyte och förståelse inte kräver väsenslikhet. Hade det varit så hade idén om samhället varit omöjlig (skulle alla behöva vara likadana för att samhället ska fungera?) eller idén om demokrati (skulle alla behöva tycka likadant?). I samtal om och med islam kan inte utgångspunkten vara att vi alltid är likadana. Med andra ord måste vi vara tydliga med hur vår tro ser ut, av respekt för den andre – inget ärligt samtal blir bättre av att någon av parterna döljer eller negligerar centrala fakta om sig själv. Och inte heller kan olikheterna, inom ramen för ett gott samtal, tas till ursäkt för hat eller nidbilder.

Ur det perspektivet ifrågasätter jag att man måste ta omvägen runt Muhammed som potentiellt en profet i kristen tradition, om man vill uppnå bättre samtal med muslimer. Är verkligen det bästa sättet att hantera nidbilderna som målats upp av Muhammed i kyrkans historia att i stället pressa Muhammeds roll bortom möjlighetens gräns? Det finns en mängd andra sätt, där kristna och muslimer kan mötas utan vare sig nidbilder eller omöjliga liknelser.

Min egen erfarenhet av att arbeta som församlingspräst är att det är i de vardagliga mötena med människor av annan tro som grunden för goda samtal kan finnas. Det börjar i vanligt hyfs mellan människor, delande av erfarenhet, kanske barnens gemensamma lek. Betydligt mer sällan (rent av aldrig) börjar ett samtal med att direkt tala om Muhammeds ställning i andra religioner, eller treenighetens mysterium. Finns ingen gemensam plattform för samtal kommer man ingenstans.

Till avslut: I ett påpekande från ärkebiskop Antje Jackelén, om just det faktum att människor och sammanhang är olika men kallelsen för kyrkan att följa Jesus består, sa hon att “vi hjälper inte människor för att de är kristna, utan för att vi är det”. Rimligen, då, respekterar vi inte människor för att de är kristna, utan för att vi är det.

Fler artiklar från Debatt