Låt Bjärka-Säby stå för den enhet vi alla längtar efter

Den senaste tidens artiklar i Dagen, likaså de många brev och samtal jag fått ta emot, ger anledning att känna tacksamhet över den roll pingstförsamlingen i Linköping fått spela för den nordiska kristenheten. Det var genom att ge utrymme för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby som församlingen kom att bli en viktig del av den enhetsrörelse som har sin upprinnelse i Jesu förbön.

En förgrundsgestalt i denna rörelse under 1900-talet var intressant nog en pingstpastor. Den sydafrikanske predikanten David du Plessis kom att viga sin livsgärning åt att bygga broar mellan de yngre väckelserörelserna och de äldre kyrkorna.

[ Föreståndaren i Pingst Linköping: Jag hoppas att kommuniteten inte flyttar ]

Men ekumeniken var från början en främmande fågel för denne pingstvän. Han kunde aldrig ana hur han skulle bli en pionjär i dialogen mellan pingströrelsen och såväl Katolska kyrkan som många av de övriga historiska kyrkorna. I sina memoarer skriver David du Plessis när han blickar tillbaka:

“Jag kan minnas tider när jag förkastade dessa människors teologi och uttalade Guds dom över vad jag uppfattade som villfarelse och falska läror. Men nu kände jag hur den helige Andes värme genomströmmade mig, och i stället för hätskhet fylldes jag av en sådan kärlek till dessa kyrkoledare, att jag ville ge mitt liv för dem snarare än fördöma dem.”

Hur reagerade hans egna? Med stor skepsis. Det gick så långt att han fråntogs sin pastorslicens inom pingstsamfundet Assemblies of God och förbjöds att predika i många pingstkyrkor. Tiden var inte mogen för en så djärv enhetsvision. Senare blev han dock upprättad även bland de egna.

Fördomar bröts ner när vi bad och delade våra vittnesbörd.

—  Sten-Gunnar Hedin

Inom svensk pingströrelse kom de första ekumeniska initiativen i förhållande till romerska katoliker att tas av Lewi Pethrus. Inspirerad av David du Plessis öppnade han för den karismatiska förnyelse som även berört många katoliker – trots skarp kritik från hans egna led. Något av det sista han gjorde, en kort tid före sin död, var att tillsammans med du Plessis vädja till ledningen för Världspingstkonferensen 1974 om ett mer öppet förhållande till andra kristna.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick själv vara med och uppleva hur den första officiella dialogen mellan pingstvänner och katoliker i Sverige tog sin början för ungefär 20 år sedan. Vad som tidigt överraskade oss i samtalen var hur mycket vi hade gemensamt. Fördomar bröts ner när vi bad och delade våra vittnesbörd. Dialogen, som fortfarande pågår, inleddes efter ett flera månader långt offentligt samtal i Svenska Dagbladet – den så kallade “Jesusdebatten” – som inte handlade om katoliker eller pingstvänner, utan om Jesus!

[ Läs tidigare inlägg | Emil Gillsberg: Konflikten på Bjärka-Säby uppenbarar enkelriktningen i ekumeniken ]

De senaste 40 åren har en pingstförsamling i Sverige härbärgerat en miljö som i hela Norden kommit att bli en symbol för en ekumenik byggd på vänskapens och bönens grund. När Nya slottet Bjärka-Säby 1980 överlämnades som en donation från familjen Ekman till pingstförsamlingen i Linköping, var en av intentionerna att det skulle vara en plats öppen för hela kristenheten.

Församlingens föreståndare vid tiden för donationen, Samuel Halldorf, ledde under 1980-talet såväl restaureringen av Nya slottet som utvecklingen av dess ekumeniska profil. När han 2001 tilldelades Manfred Björkquist-medaljen för sina insatser att göra Bjärka-Säby till ett centrum för ekumenik och andlig fördjupning, yttrade dåvarande biskopen i Stockholm, Caroline Krook, i sitt högtidstal i slottskapellet: “Här på Bjärka-Säby finns i dag en växande andlighet, som söker sin egen väg. Andligheten går inte att kväva men den finner inte alltid utlopp i det etablerade.”

Det krävs mod, men framför allt ödmjukhet, att kunna leva tillsammans i trons enda och innersta väsen.

—  Sten-Gunnar Hedin

Sju år senare var jag själv närvarande när denna växande andliga rörelse ledde till grundandet av Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby under en högtid på pingstdagen 2008. Det var en frukt av mer än 15 år av retreater, gudstjänster och uppbyggelsemöten med tusentals besökare från hela Skandinavien. Det andliga liv som spirar på Bjärka-Säby speglar en Andens färgrikedom – inte en hybrid, men den kreativa mångfald som var den första pingstdagens mirakel. Något som också kommit till uttryck de senaste veckorna i artiklar och brev med gripande vittnesbörd från människor som gjort livgivande gudsmöten på Bjärka-Säby.

[ Läs tidigare inlägg | Patrik Hagman: På Bjärka-Säby förenas olika traditioner av andligt liv ]

Ekumenik, i ordets verkliga mening, kan aldrig vara ett fritt tillval för oss som kristna, något vi av artighetsskäl skriver in som en punkt på dagordningen. Den kristna enheten är trons viktigaste krav. Allt i enlighet med Jesu ord och bön om att “de alla må vara ett”. Att ta Jesu enhetsbön på allvar är att ge sig hän åt en djärv vision. Det krävs mod, men framför allt ödmjukhet, att kunna leva tillsammans i trons enda och innersta väsen innan vi kan enas om innehållet i alla avseenden.

Det är min förhoppning att Bjärka-Säby även i framtiden ska få vara en plats som försöksvis föregriper den enhet vi alla längtar efter.