Det är naturligt att längta tillbaka. Tillbaka till 2019 när man kunde planera påskmusikaler, konserter, läger, konferenser och jubileumsfirande. Det är också lätt att tänka att vi snart, så fort pandemin klingat av, ska dit igen. Till det som förut var.
År 587 före Kristus sätts det israelitiska folket i exil i Babylon. Både tempel och tillvaro raseras och man förs bort från det liv man älskar till en situation man varken önskat eller valt och som man desperat längtar att få komma ifrån. Mitt i deras situation kommer Gud med ett budskap. Vi kan läsa det i Jesaja 43: “Se jag gör något nytt”.
[ Läs tidigare inlägg | Pernilla Eklund: Pandemin ger kyrkan möjlighet att skapa bättre gemenskaper ]
Med facit i hand vet vi att det Juda rike som folket fick återvända till inte var samma rike som man lämnade. Mycket hade ändrats, och de som flyttar tillbaka efter exilen är inte i första hand hemvändare, de är pionjärer. De förs inte tillbaka till något gammalt, de leds fram mot något nytt, för Gud gör nya saker för nya tider. Så även nu.
Vi behöver församlingar och ledare som vågar se och möta de behov som pandemin har skapat.
— André Lundquist
Samhället som kyrkan står i efter pandemin kommer inte vara samma samhälle som före. Just nu, hur lockande det än är att bli en, behöver vi inte hemvändare – vi behöver pionjärer. Vi behöver församlingar och ledare som vågar se och möta de behov som pandemin har skapat och som står beredda att navigera genom de nya utmaningar och möjligheter som vi kommer att upptäcka i denna nya värld.
Som Pernilla Eklund skriver i sin debattartikel (26/3): “Det finns ingen återgång till det normala efter coronakrisen, eftersom världen för alltid har förändrats”. Eklund lyfter upp ensamheten som det stora problemet i samhället, både före och efter pandemin. Något som, menar hon, vi behöver tackla, och i detta klimat skapa äkta och helande gemenskaper där vänskap får odlas. Jag håller med. Ensamhet och isolering är något som skapar sår i människor i den här tiden. Äldre är i Folkhälsomyndighetens rapport hårt ansatta av försämrad hälsa kopplad till ensamhet och isolering. Men det är långt ifrån det enda problemet. Man behöver inte vara ensam för att må dåligt. Jag tror att ensamhet bara är toppen av isberget på utmaningar som pandemin fört med sig i vårt samhälle.
[ Hur mycket har du saknat kyrkan under det här året? ]
Vi behöver hitta sätt att möta en alltmer accelererande ohälsa på alla hälsoområden: Den andliga, psykiska, existentiella, fysiska och sociala ohälsan växer i spåren av coronapandemin. Rapporter från internationella studier visar att det psykiska välbefinnandet redan påvisat försämring under den inledande fasen av pandemin och en ökning av psykiska besvär i flera åldersgrupper. Självmordslinjen larmar om högt tryck i deras verksamhet.
Även den fysiska hälsan har på olika sätt försämrats när vi rör oss mindre och äter sämre. I Danmark rapporteras att barn som återvänder efter skolstängningar i snitt lagt på sig åtta kilo per barn. Nätmobbning ökar. Pedofili ökar. Skilsmässor ökar. Porranvändning ökar. Desinformation ökar. Bedrägerier ökar. Skolan larmar om hur pandemin försämrar resultaten och i förlängningen starkt kan komma att påverka betygen. Världsbanken uppskattar att de stora kunskapsluckor som pandemin skapar kan resultera i 10 000 miljarder dollar i förlorad framtida löneutveckling.
Samhället vi återvänder till är såklart inte bara sämre. Men det är annorlunda.
— André Lundquist
Förutom allt detta förändras samhället även på andra sätt när människor skaffar sig nya husdjur, nya hobbyer, nya vanor, nya prioriteringar, kanske även nya vänner. En positiv effekt kanske kan vara hur minskade resor och pendling i framtiden skapar mer utrymme för tid för familj och minskar stressnivån. Samhället vi återvänder till är såklart inte bara sämre. Men det är annorlunda.
Vi behöver fundera på om fler konkurrerande föreningsverksamhetsaktiviteter (man blir stressad av att bara läsa ordet) efter pandemin verkligen är vägen för att hjälpa barn, ungdomar och föräldrar i deras vardag. Om stora sammanhang – våra enorma konferenser och målbilden av gudstjänster som samlar hundratals – verkligen är en sund inställning till att möta människor i deras behov och låta kyrkan komma nära.
[ Biskop Fredrik Modéus: Kyrkor kan inte vara farligare än museer ]
Världshälsoorganisationen WHO inkluderar existentiell hälsa i sin bedömning av hälsorelaterad livskvalitet. I den ingår exempelvis att uppleva sammanhang, harmoni och inre lugn, förhoppning och tillit. Områden som inte är helt obekanta för våra församlingar. Forskning visar att den existentiella hälsan påverkar vår upplevelse av våra andra hälsoområden. Om man kan känna hopp eller förundran ökar också den fysiska eller psykiska hälsan. Här har vi något som kyrka att bidra med. Här kan vi påverka med kunskap och engagemang.
Jag har inte alla svaren, detta är bara ett exempel, men jag är säker på att vi behöver mer folk som vågar söka dem. Som vågar rucka på “så har vi alltid gjort och tänkt”-attityden och leda kyrkan in i den verkligheten som inte var förut, som inte är nu, men som kommer vara då.
