I dagarna har Rick Joyner, en välkänd amerikansk karismatisk förkunnare, författare och samhällsdebattör som är uppskattad av många seriöst troende i hela världen, inklusive Sverige, gått ut offentligt med följande uppmaning till den amerikanska kristenheten:
“Du måste verkligen kunna skydda din egen familj, och du måste kunna samlas med andra som ska gå samman för att skydda sina stadsdelar. [...] Jag såg milisgrupper poppa upp som svampar över hela landet.”
Joyner säger också: “Det finns en tid för fred och en tid för krig, står det i Predikaren. Vi är inte på väg mot fred just nu, vi är på väg mot konflikt och krig, och vi måste förbereda oss för det.” Han hänvisar till att Jesus säger “Jag har kommit med ett svärd”, men missar att samme Jesus skarpt tillrättavisade Petrus när han i Getsemane använde svärdet till att försvara honom.
[ Pastor: Kristna borde beväpna sig om det blir inbördeskrig ]
Mycket finns att säga om detta – och mycket kommer säkert också att skrivas och sägas.
I Joyners bästsäljande böcker “Finalkampen” och “Kallelsen” har han fångat mångas uppmärksamhet runt olika scenarier i ändens tid. Och nu framför han detta, något som inte många såg komma utifrån hans tidigare produktion och tjänst.
Jag lämnar därmed den fortsatta diskussionen till andra. Där Joyner “ser” milisgrupper runt om i hela USA – “ser” och ber jag personligen om oräkneliga små “försoningsöar”, distinkta grupper av kristna som “satt tillbaka svärdet i skidan” och i stället följer Jesu uppmaning till Petrus: “När du omvänt dig, föd mina lamm och föd mina får.”
Kristenheten, inte bara i USA, står nu inför ett vägskäl.
— Bo Nyberg
Under senare år har kristna såväl i USA som i Sverige tenderat att be och agera partipolitiskt snarare än att i sitt politiska engagemang sätta Guds rike och Hans rättfärdighet först. Det är värdefullt att verka för goda ting i ett politisk parti, men det är inte okej att polariserande och hatiskt sätta detta före vår kristna grundkallelse.
I stället måste vi nu på nytt ta upp den tråd som Stanley Sjöberg lanserade i början av 70-talet i Sverige när Jesusrörelsen svepte fram över hela västvärlden, bland annat som ett svar på den då annalkande (väpnade?) vänsterrevolutionen. Då sjöng många av oss “Det är dags nu för revolutionen, för en himmelens revolution. Inte med våld eller hat vinner du någon kamrat men med Guds kärlek och kärlek igen”.
Naivt, sa många då – och så också nu.
[ Frikyrkopodden: Jesusfolket - 70-talsrörelsen som påverkade hela kristenheten ]
Ännu naivare tycktes kanske pastor David Wilkersons epokgörande uttalade och handlande, i slutet av 1950-talet gentemot gangsterledaren Nicky Cruz i New York, vara – att han inte tänkte göra motstånd om Cruz skulle döda honom. Han sa i stället “Du skulle kunna skära mig i tusen bitar och lägga ut dem på gatan och varje bit skulle älska dig”.
Kristenheten, inte bara i USA, står nu inför ett vägskäl där det ytterst handlar om att på nytt ge sig till kärnan av vår tro, nämligen till Jesus själv. Det handlar om så “naiva saker” som den första kärleken till Jesus, att vara bärare av försoningens ämbete som handlar om försoning mellan Gud och människa och människa till människa – i vardagen och i det verkliga livet.
Av allt viktigt och oviktigt som vi alla sysslar med i våra strävanden efter ett gott liv för oss själva, våra närmaste och för en värld som alltmer uppvisar någon form av kronisk dysfunktionalitet, gäller det nu att likt Maria “utvälja den goda delen”. Hon lyssnade först till Jesus och agerade sedan utifrån vad hon hört. Det är, vågar jag påstå, det mest revolutionära som en människa någonsin har gjort och kan göra.
Det innebär en livsstil där till att börja med individer och små grupper överallt lägger ner de mänskliga vapnen och på nytt börjar gestalta Kristus mitt i denna värld. I stället för att vara emot allt och alla, ges utifrån detta en reell möjlighet att vara “för allt gott verk” som aposteln Paulus talar om, och att vara sant livsbejakande. Det innebär dock inte ett liv som utesluter av vi blir förföljda för Kristi skull. Jesus sa: “Lärjungen är inte förmer än sin mästare.”
