I England, som jag kommer från, brukar man försöka undvika att blanda ihop politik och religion. Saken är den att man försöker undvika att prata om ämnena tillsammans. Orsaken är att man upplever att frågorna splittrar, och dessutom tillhör den privata sfär som man inte delar med andra.
Kanske beror det på min kulturella bakgrund, eller på min baptistiska syn som av tradition menar att kyrka och politik inte ska blandas ihop, men långt innan jag flyttade till Sverige 2013 har jag varit skeptisk till om det bör finnas sådant som “kristna” partier. Det baptistiska tankesättet existerar också i det amerikanska politiska systemet, där det finns en tydlig skiljelinje mellan stat och kyrka (även om den är väldigt suddig i praktiken). På sätt och vis kan man därför säga att Lewi Pethrus inte var trogen sina baptistiska rötter när han formade ett politiskt parti, även om jag kan förstå varför han gjorde det.
Men troligen föddes min skeptiska inställning till “kristna partier” runt år 2000 när nyheten spreds att de tyska Kristdemokraterna, CDU, hade förfalskat sin bokföring. Det blev en stor skandal som handlade om att mångmiljonbelopp i D-mark inte hade deklarerats – något som ledde till att den dåvarande tyska förbundskanslern och partiets ordförande sparkades och rekordböter delades ut till partiet.
[ Frida Park: länk till hennes nya storledare ]
De av oss som är kyrkvana kanske kan skilja på vad Kristus, kristna och partier som har “Krist” i sitt namn gör. Men många kopplar samman dessa tre och tar för givet att de är lika. Det vill säga att vad CDU, i det här fallet, gör och står för är vad kristna tror på och i förlängningen är vad Jesus själv står för.
Jag reagerade starkt på att denna förfalskning skedde i, så att säga, Kristi namn. Det vilar ett otroligt ansvar på personer som gör saker i Guds eget namn: De blir hans vittnen – på gott och ont. Hur påverkades det tyska folkets syn på Jesus efter att partiet som bär hans namn fifflat med miljontals tyska mark? Det är bättre att inte ge partier detta ansvar. Politik är en svår konst. Det är bättre att låta kyrkan fokusera på sitt och politiker på sitt än att Jesu namn blir smutskastat på grund av politikers dåliga agerande.
Kristna kan landa i att vilja rösta på olika partier, alltifrån höger till vänster.
— Adrian Jervis
Under det senaste valet valde för första gången sedan 1991 fler gudstjänstbesökare att rösta på S i stället för KD. Denna trend pekar på en större sak – att kristna kan landa i att vilja rösta på olika partier, alltifrån höger till vänster.
För mig personligen blev detta uppenbart under valet år 2001 i Storbritannien. I mitt hemland finns två stora partier, ett på högerkanten och ett på vänsterkanten. När min fru och jag gjorde en enkät på nätet som skulle hjälpa oss att ta reda på vilket parti vi höll mest med, märkte vi en konstig sak: När det gällde familjefrågor lutade vi åt höger (Konservativa partiet) men när det gällde socialpolitiken lutade vi åt vänster (Labour). Resultatet blev 50/50, men vilket parti skulle vi rösta på?
[ Så blev Socialdemokraterna största parti bland kyrkobesökarna ]
Den välkände evangelisten Franklin Graham, Billy Grahams son, tog i USA-valet nyligen tydlig ställning för Donald Trump och högerpartiet Republikanerna, medan den anglikanske ärkebiskopen William Temple på sin tid (1881–1944) var känd som den socialistiske ärkebiskopen. Vem hade rätt? Svenska KD och Tysklands CDU representerar högerpolitik, men är det självklart att Jesus och Paulus skulle ha röstat på dem?
Gud är varken röd eller blå, kanske har han en mer mångfärgad blandning av politiska åsikter. Han verkar, till exempel, intresserad av viktiga högerfrågor som företagsamhet och familj. Men också av omsorgen om de fattiga och av kollektivets ansvar för samhället, vilket traditionellt är politik som drivs av vänstern. Olika partier uppstår genom att människor lägger större fokus vid några frågor på bekostnad av andra. Man kan därför inte säga att rött är mer kristet än blått, eller vice versa.
Lewi Pethrus grundade KD att vara ett paraply som skulle hjälpa till att försvara samhället från det sekulära regnet. Är det fortfarande partiets mål att ge väljarna ett alternativ som kämpar mot samhällets mest destruktiva trender?
[ Frida Park: Stämmer det att KD har tappat bort sin själ? ]
Men nu ska jag göra den mest politiskt radikala sak som man kan göra: Att be. Som Paulus skrev: Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt (1 Tim 2:1–2).
