Barnmorskors huvuduppgift är inte att utföra aborter

Onsdagen den 5 maj infaller den återkommande Internationella barnmorskedagen. Temat för i år är att barnmorskor förändrar världen, en familj i taget och att världen behöver barnmorskor mer än någonsin. I Sverige är det dock förknippat med ett krav på vissa åsikter för att barnmorskan ska behövas.

Debatten om samvetsfrihet för barnmorskor har till stor del dominerats av ideologiskt tyckande där samvetsfriheten trivialiserats. Man har hittat på nya ord som det nedlåtande ordet “vårdvägran”, vilket är ett ord som varken återfinns i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller i Europakonventionen.

[ Frida Park: Kampen för samvetsfrihet fortsätter ]

Samvetsbetänkligheter inför abortingrepp har ibland jämförts med hypotetiska exempel om svetsare som inte vill svetsa eller slaktare som inte vill stycka djur. Susanne Wigorts Yngvesson avfärdar i sin bok “Frihet till samvete” (2016) sådana argument som missförstånd av vad samvetsfrihet innebär.

Enligt sådana argument skulle samvetsfrihet vara att avsäga sig huvuduppgiften för ett yrke, vilket abortingrepp inte är för barnmorskor. Detta avspeglas enligt barnmorskan Linda Steen också i barnmorskeutbildningen där en stor del av praktiken sker på förlossning och BB, medan abortpraktiken för henne avklarades på en halv dag.

Wigorts Yngvesson beskriver ytterligare samvetsfriheten som ett motmedel mot totalitarism, och en garant för den frihet som i demokratier finns till för att främja mångfald samt skydda individens rättigheter gentemot den politiska makten. Samvetsfriheten frigör den enskilda individen från att bara lyda överhetens order, till att ta eget ansvar. Ordet “vårdvägran” leder därför tanken fel – kanske är det också avsikten?

Inga bindande rättighetsdokument har dock erkänt abort som en mänsklig rättighet.

Samvetsfrihet handlar emellertid inte om att vårdpersonal godtyckligt ska välja bland arbetsuppgifter. Resolution 1763/2010, som antagits av Europarådets parlamentariska församling, har klargjort att samvetsfrihet för vårdpersonal gäller vid abortverksamhet och dödshjälp, det vill säga vid frågor om liv och död.

Har vårdpersonal övertygelsen att livet börjar vid befruktningen får de enligt resolutionen inte diskrimineras på grund av att de inte kan tänka sig att delta i utsläckandet av mänskligt liv. Att det inte är en mänsklig rättighet att bli barnmorska, vilket ofta anförs i debatten, blir därför inget relevant argument.

Att samvetsfrihet däremot nämns som en egen mänsklig rättighet i internationella dokument är ingen slump. De mänskliga rättigheterna tillkom efter andra världskriget som en motreaktion mot att så många, inklusive läkare, underlåtit att följa samvetet och efteråt skyllde på att de bara lydde order. Inga bindande rättighetsdokument har dock erkänt abort som en mänsklig rättighet.

[ Elisabeth Sandlund: Samvetsfrihet mer än en abortfråga ]

I rättsfallet ABC mot Irland har Europadomstolen fastslagit att abort inte är en mänsklig rättighet. Hade abort varit en mänsklig rättighet, hade väl höga aborttal varit att eftersträva. I de flesta länder ses dock höga aborttal som något problematiskt.

Abort botar ingen sjukdom och kan därför inte klassas som vård, och att avsiktligt avsluta ett ofött barns liv är inte vård. Enligt tiotusentals läkare krävs inte abort vid graviditetskomplikationer, vilka oftast inträffar i slutet av graviditeten, då det är möjligt att genom kejsarsnitt eller akut förlossning snabbt separera mamma och barn och göra allt för att rädda bådas liv.

Barnmorskans livräddande uppgift bör värnas och bibehållas. Att tvingas förkasta respekten för det mänskliga livet ska inte vara en förutsättning för att utbilda sig och arbeta inom detta livsviktiga yrke. Samvetsfriheten bör inte begränsas där den behövs som allra mest, nämligen vid den grundläggande frågan om liv och död.