17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Begränsningarna under pandemin utsätter kvinnor för stor fara

Replik. När de starka restriktionerna infördes i höstas blev det plötsligt tyst – en tystnad som vi upplevde både märkbar och obehaglig, skriver Madeleine Forsén på Räddningsmissionen.

“Hade det hänt nu hade jag varit död.”

Så började mejlet från en ung kvinna som tidigare varit skyddsplacerad. Anna, som vi kan välja att kalla henne, hade en dag i skolan berättat allt. Dagen innan hade hennes far bränt henne med en cigarett över armarna då hon inte kommit hem direkt efter skolan. Hon hade märkt över tid hur våldet ökat i takt med att hon blev kvinna. Skolan agerade snabbt och redan samma dag kom hon till boendet där jag arbetade.

Distansstudier, som blivit så vanligt under det senaste året, gör att många barn och unga tappar den naturliga kontakten med skolan, vilket i sin tur leder till att allt fler familjer har blivit isolerade. “Om detta hade hänt nu under coronapandemin hade jag dött i covid-19 utan att testa positivt” avslutade Anna sitt mejl.

Precis som Joakim Lundqvist uppmärksammar i sin debattartikel i Dagen den 20 april, och som Frida Park skriver i sin ledarartikel den 22 april, har det under de senaste veckorna återkommande rapporterats om kvinnor som dödats och utsatts för våld. Inte sällan av en man de känner eller kanske lever under beskydd ifrån. Precis som de skriver finns det utsatta kvinnor också i kyrkorna, och detta behöver det talas öppet om. Vare sig våldet inträffar i kristna familjer eller i samhället i stort behöver dessa frågor tas på allvar. I medierna hör vi med jämna mellanrum om kvinnor som faller från balkonger och liknande där det verkar högst otroligt att det är en olycka.

I mitt Instagramflöde ser jag upprop efter upprop om att det nu måste göras något mot mäns våld mot kvinnor. Med fem döda kvinnor på tre veckor blir allting tydligt. Bakom några av dessa kvinnor finns också barn som blivit moderlösa och ibland till och med bevittnat mordet. De kommer att få leva med livslånga trauman.

Det har aldrig varit viktigare att våga se och ha modet att ingripa. Våga fråga och vara obekväm.

—  Madeleine Forsén

I mars förra året öppnade vi på Räddningsmissionen vår första skyddslägenhet. Vi ville finnas där för kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet och liksom många andra anade vi att behovet skulle öka i och med pandemin. Trycket på skyddade boenden generellt var relativt högt ända fram till de starka restriktionerna infördes i höstas. Då blev det plötsligt tyst – en tystnad som vi upplevde både märkbar och obehaglig.

Vi som arbetar med skyddade boenden för kvinnor har under en tid bekymrats över det minskade antalet skyddsplaceringar. Vi har diskuterat orimligheten i att våldet skulle minska under en pandemi. Det finns skyddade boenden som tvingats lägga ner i brist på placeringar och vi som arbetar med målgruppen kan inte riktigt förstå. Vi känner en oro över att kvinnor sannolikt far illa, blir slagna, kanske till och med blir mördade, i en isolerad hemmiljö där ingen upptäcker våldet.

Det är inte lika enkelt att få kontakt med myndigheter just nu. Många arenor där våldet annars skulle upptäckas är stängda eller kanske digitala. Det är inte svårt att tänka sig att det i ett digitalt möte inte uppstår den kontakten som gör att en kvinna vågar söka hjälp. Att ta det där stora steget och handlöst kasta sig ut i det svåra det innebär att söka och få skydd.

Det finns många förändringar som behöver göras för att mäns våld mot kvinnor ska minska, men just här och nu är snarare problemet: Hur ska kvinnor kunna få hjälp att komma ut ur sin isolering? Hur ska vi kunna upptäcka riskerna med familjer som blir av med försörjning i kölvattnet av pandemin? För självklart leder detta också till ökat våld. Hur ska kvinnor på ett tryggt och säkert sätt kunna få hjälp när de kanske sitter fast med förövaren i bostaden? Hur ska man kunna hjälpa dessa kvinnor i tider när det normala skyddsnätet inte ser ut som det brukar?

Du, just du som läser detta precis just nu, kan rädda liv. Det har aldrig varit viktigare att våga se och ha modet att ingripa. Våga fråga och vara obekväm. Ring polisen om du hör bråk från lägenheten bredvid. Är du på jobbet, var mer uppmärksam på hur dina kollegor mår. Fråga om tårarna eller blåmärket, eller kanske de nervösa blickarna på telefonen. Tänk inte att du inte vill lägga dig i. Det angår dig. Kvinnor dör.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar