KD: Regeringens feministiska biståndspolitik bara tomma ord

Coronapandemin är inte bara en allvarlig hälsokris, den utgör en allvarlig kris för flickor och kvinnor på flera håll i världen. Efter ett år med pandemin kan vi skönja konsekvenser som kommer att påverka utvecklingen under lång tid framöver.

Enligt FN är kvinnor särskilt svårt utsatta i samband med att länder inför lockdowns och ekonomier stängs ned. Det är inte bara kvinnors ekonomi som hotas, deras liv och hälsa står på spel. Våldet mot kvinnor eskalerar drastiskt i världens fattigaste länder i södra Afrika, visar en färsk rapport från Amnesty International.

I februari varnade barnrättsorganisationen Plan International för att könsstympning och barnäktenskap ökar under pandemin. När familjers ekonomier raseras ligger det nära till hands att flickor gifts bort. Dels för att familjen får en hemgift, dels för att det blir färre munnar att mätta.

Flickor blir på så vis bestulna på både sin barndom och sin skolgång och chans till ett liv efter eget val. Många kommer troligtvis inte tillbaka till skolan när den väl öppnar efter lockdown. Just det skedde i samband med Ebolautbrottet 2014–2015. Det finns nu risk att 20 miljoner flickor i utvecklingsländer aldrig kommer att få sätta sig i skolbänken igen, varnar Malalastiftelsen.

När flickors och kvinnors fri- och rättigheter rullas tillbaka världen över måste vi visa att solidariteten inte tar slut vid nationsgränserna. Sveriges biståndspolitik måste växla upp för att möta de ökade behoven.

Sverige har en lång och stolt tradition av en generös biståndspolitik. Där har Kristdemokraterna spelat en betydande roll, allt sedan regeringen Bildt då Alf Svensson var biståndsminister, och som en pålitlig försvarare av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Genom stöd till demokrati och utveckling minskar fattigdom och förtryck. Då minskar också de spänningar som driver människor på flykt.

En god biståndspolitik är generös och effektiv. Framför allt lever den upp till vad den lovar. Regeringens så kallade feministiska utrikespolitik, där biståndspolitiken ingår, har alltför ofta varit tomma ord. Attityden mot diktaturer och auktoritära regimer, där kvinnor är särskilt utsatta, har varit allt annat än feministisk.

Gullandet med diktaturer, vars behandling av kvinnor inte kan sägas vara annat än vedervärdig, har tagit sig många uttryck. Stefan Löfven har hedrat Saudiarabien med besök, ett land där kvinnor diskrimineras och står under manligt förmyndarskap. Näringsminister Mikael Damberg (S) passade på att besöka Iran samma månad som en kvinna dömdes till döden genom stening.

Sida och UD bör öka sin förståelse för religionens betydelse i utvecklingssamarbetet.

—  Gudrun Brunegård

Regeringens högtflygande löften behöver infrias i praktiken. Mer måste göras för att hjälpa världens allra mest utsatta: flickor och kvinnor i utvecklingsländer.

Därför föreslår Kristdemokraterna:

• Att i högre grad rikta utbildningsinsatser till flickor och kvinnor.

“Ge en man en fisk och du ger honom mat för dagen. Lär honom att fiska och du ger honom mat för resten av livet. Undervisa en kvinna och du lär upp hela samhället.” Som biståndsarbetare och sjuksköterska på den afrikanska landsbygden har jag själv sett hur hälsoundervisning och praktiskt bistånd kan utrota undernäring och ge flickor möjlighet till skolgång.

• Att intensifiera arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det krävs långsiktigt arbete för att förbättra kvinnors hälsa och att minska mödradödligheten. I detta ingår både rätt till laglig och säker abort och ökat arbete mot barnäktenskap. Risken att dö i samband med graviditet och förlossning ökar när flickor blir mammor i alltför ung ålder.
• Att regeringen minskar sin beröringsskräck kring religionens roll i biståndsarbetet.

Det finns många exempel på där trosbaserade organisationer kan påverka religiösa ledare lokalt på ett helt annat sätt än statliga organisationer. Sida och UD bör öka sin förståelse för religionens betydelse i utvecklingssamarbetet och främja samarbete med religiösa organisationer för att sätta stopp för förtryck och våld mot kvinnor.

• Att öka effektiviteten hos svenskt bistånd.

En effektiv biståndspolitik förutsätter att pengarna hamnar i rätt händer. Insyn, kontroll och uppföljning är nödvändig för att inte förtroendet för biståndspolitiken ska urholkas. I många fall förmedlas det mest effektiva biståndet, som förbättrar kvinnors vardag, genom civilsamhällesorganisationer.

• Att kvinnors utsatthet i krig och konflikt motverkas.

När krig och konflikt råder är kvinnor och barn mest utsatta. Sexuellt våld används som vapen. Enligt FN riskerar våldet att förlänga konflikter och öka antalet flyktingar. Därför krävs tuffare åtgärder mot sexuella övergrepp och könsrelaterat våld. Sida behöver ta större ansvar för att säkerställa att vård riktad till kvinnor utsatta för grova våldtäkter får den finansiering som krävs.

Målet med svenskt bistånd bör vara att det en dag inte ska behövas. För att nå det målet måste flickor och kvinnors rättigheter vara kommande regeringars högsta prioritering.