Adopterades psykiska ohälsa borde föranleda självrannsakan

Det jag säger i artikeln Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner (Dagen 30/4) kan sammanfattas med tre ord: rättigheter, reflektion och självrannsakan. Utifrån de här orden vill jag förtydliga mina åsikter, eftersom det jag sa i artikeln har missförståtts och kritiserats.

Rättigheter: Som styrelsemedlem i TAR (Transnationella Adopterades Riksorganisation) är jag adoptionsaktivist som kämpar för adopterades rättigheter och psykiska hälsa. Det ligger inte i mitt intresse att dumförklara Annika Andersson (Dagen 14/5), varken som kristen eller som adoptivförälder. Jag känner väl till vilka utmaningar många adoptivföräldrar har och tycker att de ska erbjudas lika bra stöd som familjehemsföräldrar.

I artikeln pratar jag främst om illegala och oetiska adoptioner. Jag vill att alla 60 000 adoptioner som Sverige gjort ska granskas, även de privata! Detta innebär i förlängningen även kristna adoptionsförmedlare. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF, har aldrig kunnat garantera att alla internationella adoptioner skett lagligt. Trots att Haagkonventionen kräver rättssäkra adoptioner har Sverige alltså accepterat “lite svinn” och möjliggjort att hundratals illegala adoptioner kan ha skett mellan 1969 och 2020.

[ Adopterade får frågor om de är köpta ]

Ur ett globalt och historiskt perspektiv finns det kristna adoptionsförmedlare som har mycket smuts under naglarna. I boken The Child Catchers: Rescue, Trafficking and the New Gospel of Adoption redogör författaren Kathryn Joyce för hur kristna ledare, som till exempel Rick Warren, propagerat för att kristna ska rädda föräldralösa barn genom adoption. Konsekvensen av det är att en kristen oetisk adoptionsindustri har växt fram.

Reflektion: Hur ser vi i kyrkan på adoption? Jag vill att vi reflekterar mer kring frågan då jag anser att många kristna, liksom resten av samhället, inte förstår komplexiteten i adoptioner. Som adopterad har jag under bara de senaste två åren pratat med kristna människor, även ledare, i olika åldrar som sagt: “Jag vill adoptera, det är en god gärning”, “Hur kan en mamma lämna bort sitt barn, så dumt!”, “Ni är ju adopterade, ni utsätts inte för rasism i samma utsträckning som invandrare gör”, “Det var Guds vilja att ni skulle komma till Sverige och få ett bättre liv”.

Bidrar jag till adopterades psykiska ohälsa i hur jag bemöter dem? Till de fördomar och den rasism adopterade möter?

—  Rebecka Folkesten

Dessa ord vittnar bland annat om fördomar och misstro mot oss adopterade. Dessutom är rasism, i och utanför kyrkan, en realitet och drabbar alla oss icke-vita.

Gemene svensk har en naiv syn på adoption och det är betungande för alla i adoptionstriangeln (adopterade, biologiska föräldrar och adoptivföräldrar) eftersom alla mer eller mindre bär på en sorg som ofta inte erkänns. För oss adopterade kan det innebära att vi inte får utrymme att bearbeta eventuella trauman av att ha separerats från våra biologiska föräldrar och kultur.

Det är viktigt att omgivningen visar förståelse och inte utkräver tacksamhet av den adopterade, det kan nämligen leda till en tacksamhetsskuld och ökad psykisk ohälsa. Studier visar att psykisk ohälsa är mer utbredd bland adopterade, till exempel är självmordsförsök och genomförda självmord tre till fyra gånger vanligare bland utlandsadopterade än bland övriga i samhället.

[ Dokument: “Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner” ]

Olika bibelord används för att legitimera internationell adoption. Tolkningarna av dem anser jag är otillräckliga och tillämpningen adoptivföräldrar- och adoptionsförmedlarcentrerade. Bibelorden har väckt frågor hos adopterade: “Varför känns det vackra som Gud gjort i mitt liv så smärtfyllt?”, “Hur kan jag tro på en Gud som utsatt mig för så mycket smärta?”

De bibelord som skildrar Israels folks sorg i exilen i Babylon, och hur Gud ger dem hopp, är bibelpassager som många invandrare och flyktingar kan relatera till. Låt i stället de bibelorden få prägla nuvarande adoptivbarns förståelse av sin adoption.

Självrannsakan: Jag vill att vi alla stannar upp och tänker efter. Bidrar jag till adopterades psykiska ohälsa i hur jag bemöter dem? Till de fördomar och den rasism adopterade möter, i och utanför kyrkans väggar?

Många av citaten här ovan är exempel på yttranden som jag anser bidrar till adopterades psykiska ohälsa. Vi i Sverige har adopterat cirka 60 000 människor och jag förutspår, precis som Andersson, att det inte kommer bli så många fler under kommande årtionden. Men vi måste förstå vad vi har gjort och försöka göra något åt våra misstag. Vad kan vi som kristna individer göra? Vi behöver säga förlåt till dem vi eventuellt har misstrott, utsatt för rasism eller fördomar. Vi behöver också hjälpa de adopterade som lider av psykisk ohälsa, de som blivit offer för människohandel och de som vill söka sina rötter. Engagera dig i frågan och stötta oss som arbetar för detta.

Allt detta skriver jag för att jag tror på en kyrka full av syndare som tack vare Jesu försoningsverk vågar stanna upp, reflektera och ägna sig åt självrannsakan – och sedan kämpa för människors rättigheter.

[ Läs tidigare inlägg | Annika Andersson: Kristna adopterar av lika egoistiska anledningar som andra barnlösa ]