Nedlagda ungdomsorganisationer leder inte till fler Jesusefterföljare

Öyvind Tholvsen lyfter i Dagen 21/5 frågan om ungdomsorganisationerna bör läggas ned, trots att det kostar dem statsbidraget, för att i stället integrera ungdomsarbetet i församlingens verksamhet. Frågeställningen är viktig, för kyrkans överlevnad behöver vi vända den nedåtgående trenden, men vi tror inte att lösningen är att lägga ner ungdomsorganisationerna.

Tholvsen beskriver hur han som ung fotbollsspelare behövde lära sig att spela som de vuxna för att få plats i framtidens fotbollslag, vilket innebar att hans juniorlag anpassade sitt spel efter vuxenlaget. Han menar att kyrkan ska lära av den strategin, att vägen vidare är att lägga ner ungdomsorganisationerna för att göra övergången mellan juniorlag och vuxenlag så friktionsfri som möjligt.

Liknelsen haltar, för är det inte det motsatta som krävs? Om kyrkan ska kunna vara en framtidens kyrka för hela livet så behöver kyrkan lyssna på yngre röster, och ibland faktiskt förändra sitt eget spelsätt, snarare än att lägga ner hela juniorlaget.

[ ”Frizons nedläggning ett tecken på hur unga hanterats i EFK” ]

Han utgår från ungdomsorganisationernas medlemsstatistik för att konstatera att de inte längre behövs. EFK, som inte har någon ungdomsorganisation, lyfts som ett gott exempel. Men alla verkar inte vara lika övertygade som Tholvsen om den goda utvecklingen. I en artikel i Dagen 9/5–18 skriver Tomas Poletti Lundström, en av dem som var med och lade ner EFK Ung, om hur nedläggningen “slog undan benen för ungas engagemang”. Texten talar sitt tydliga språk: I stället för att låta den unga rösten genomsyra hela rörelsen så tystnade den.

Vi ställer oss frågande till hur Tholvsen utifrån medlemsstatistiken så säkert kan veta att en nedläggning av ungdomsorganisationerna leder till att ungas tro överlever steget in i vuxenvärlden? Det är vanskligt att låta siffrorna ligga till grund för ett sådant resonemang.

SAU, Pingst ung och Equmenia möter och betjänar betydligt fler barn och unga än som tar steget att bli medlemmar i organisationerna. Statistik går upp och ner, och flera av våra ungdomsorganisationer har de senaste åren sett att det går att vända en negativ medlemsutveckling.

Krönikans argumentation bygger alltså på idén att det är kyrkans numerära framtid som står i centrum. Men vi tror att vårt sätt att organisera oss är så mycket mer än siffror och strukturer.

Att få växa i uppgifter och ansvar tror vi är en viktig del i att stärka unga ledares engagemang.

—  Nio företrädare för tre samfund

Låt oss därför klargöra: Det är inte för statsbidragens skull vi finns till. Att organisera ungdomsverksamheten i egna organisationer handlar om mycket viktigare saker än så. Det handlar om att kunna vara en missionsrörelse med låga trösklar dit barn och unga, utan krav på bekännelse, får möjlighet att erfara och lära känna Jesus.

Det handlar om demokrati och att lära sig att leva tillsammans, något som vi tror är viktigare än någonsin. Det handlar om att kunna gå före, om att lägga örat mot marken och lyssna in vad som rör sig. Det handlar om att ge barn och unga en röst och om att säkerställa att den rösten aldrig dör. Och det handlar om att hitta nya spelsätt som kan vara hela skillnaden för vuxenlagets framtid.

[ Fredrik Wenell: Ungdomar behöver vuxna att följa ]

Tholvsen har rätt när han hävdar att det ofta är i brytpunkterna som människor lämnar kyrkan, att övergången mellan ung och vuxen är en sådan kritisk period. Detta är en stor utmaning för oss både som samfund och ungdomsorganisationer. Men lösningen är inte att kasta allt överbord, utan att bygga relation och goda strukturer mellan kyrka och ungdomsrörelse, annars riskerar vi att bokstavligen kasta ut barnet med badvattnet.

Det är en ensidig syn att hävda att strategier, konsulenter och statsbidrag inte resulterar i Jesusefterföljare och därmed bör ungdomsorganisationerna läggas ner. I stället behöver vi bli bättre på att ta till vara all den kreativitet, passion och potential som finns i våra organisationer och kanalisera denna in i lokala församlingar med fler hängivna lärjungar som följd.

Tholvsen uttrycker en oro för att de nationella organisationerna “dränerat våra mest välfungerande ungdomsmiljöer på de allra bästa ledarna till de nationella uppdragen”. Vår erfarenhet är precis tvärtom! Vi ser i våra olika sammanhang hur viktigt det är för unga ledare att få uppdrag i ett “större” sammanhang, och hur de växer utifrån det.

[ Därför lämnar så många unga frikyrkan ]

Engagemanget är sällan antingen lokalt eller nationellt, utan både och, där de olika sammanhangen får berika och stärka varandra. Våra ungdomsorganisationer arbetar hårt för att stötta de lokala ledarna, vilket snarare göder än dränerar. Att få växa i uppgifter och ansvar tror vi är en viktig del i att stärka unga ledares engagemang.

Så slå inte på våra ungdomsrörelser! Frågan är mer komplex än siffror och stödstrukturer. Det handlar om hur vi vill vara kyrka och om vilka röster som får höras. Det förtroende kyrkorna ger till unga människor genom ungdomsorganisationerna är medvetet. För vi tror att det är så vi på bästa sätt har möjlighet att bygga en kyrka som lyssnar till de unga, ja som ibland kanske till och med byter spelsätt för deras skull, men också för kyrkans, för framtidens och världens skull.

[ Joel Halldorf: De unga har betalat ett högt pris under krisen ]