Om en organisation försvårar för unga att stanna i församlingen måste den ändras

Varför lämnar så många tron och församlingslivet? Kanske det delvis beror på att vi format organisationer som försvårar en sömfri övergång mellan ungdomsliv och vuxenliv i församlingen? Detta var mitt ärende i min kortfattade gästkrönika den 21/5.

Jag lyfter EFK:s förhållningssätt, där ungdomsverksamheten inte är en separat organisation utan införlivad med församlingen som sådan, som ett exempel som har haft en bättre utveckling i antal deltagare än rörelser som valt att ha separata organisationer för barn- och ungdomsfrågor. I min text ställer jag frågor och har en farhåga, men jag har inga bevis på kausalitet utan en tes som bör utforskas. Skillnaderna skulle kunna bero på helt andra faktorer.

[ Öyvind Tholvsen: Bör kyrkornas ungdomsorganisationer lägga ned?  ]

Den 3/6 svarar ledare för de tre sammanhang jag tar som exempel. Jag förvånas lite över att de helt avfärdar mina frågeställningar.

Mot min tes anförs Tomas Lundströms artikel den 9/5-18. Hans upplevelse är en allvarlig signal. Det finns även andra kritiska röster i Dagen till EFKs sätt att hantera ungdomsfrågorna. Nu var det inte EFKs förträfflighet på nationell nivå som var mitt argument. För trots brister, trots stormar på nationell nivå och trots uteblivna statsbidrag, har det visat sig att utvecklingen av barn- och ungdomsverksamheten på lokal nivå inte blivit så lidande.

Syftet är att fler ungdomar blir en del av församlingslivet också när de ska spela i vuxenlaget. Detta är barnet som inte får kastas ut med badvattnet

—  Öyvind Tholvsen

När vi formar en församlingsverksamhet behöver vi först sätta ett omistligt mål, ett syfte eller en vision. Utifrån detta behöver vi välja arbetssätt och först därefter väljer vi det sätt att organisera oss som bäst tjänar detta syfte. Detta torde vi vara överens om. Jag skrev uttryckligen att syftet för en kristen församling är “att forma Jesusefterföljare” och “att fler ungdomar blir en del av församlingslivet också när de ska spela i vuxenlaget.” Detta är barnet som inte får kastas ut med badvattnet.

Nej, jag föreslår inte att vi bör lägga ner juniorlaget, bara att juniorlag och vuxenlag behöver ha en gemensam vision, organisation och ledarskap. Jag hävdar inte heller att syftet skulle vara att leverera numerär framgång – som om det skulle handla om siffror i en Excelfil. Men jag menar att organisationerna tjänar sitt syfte bättre om fler unga blir Jesusefterföljare och att fler unga vill vara med i församling även i vuxen ålder. Det är min övertygelse att Gud värderar gemenskapen med människor så högt att han gläder sig över var och en som tar emot och bevaras i Guds rike. Detta kan väl knappast vara kontroversiellt?

[ Replik: Nedlagda ungdomsorganisationer leder inte till fler Jesusefterföljare ]

I debattörernas replik radar de upp vad de anser vara positiva effekter av att bedriva barn- och ungdomsverksamhet just i egna organisationer. De nämner låga trösklar, demokrati, att lära sig leva tillsammans och att ge unga en röst. Man kan få intrycket av att detta inte finns hos de som bedriver all ungverksamhet inom församlingen. Men så är det ju inte. För varför fångar församlingar utan separata ungdomsorganisationer upp, relativt sett, så pass många unga om det inte är så att även dessa lyckats hyfsat med detta? Att antyda att detta är barnet som dessa kastar ut med badvattnet är ett djärvt påstående som behöver beläggas.

Jag vet att nationella ungdomsorganisationer arbetar hårt för att stötta lokala ledare. Jag har mött många av dem. De är ofta, som jag också skriver, de bästa ledarna vi har. Men en organisation är inte barnet i badkaret. Därför måste vi kunna diskutera organisationsfrågor utan att det tolkas som att vi slår på varandra.

Likt debattörerna tror också jag att organisationsform kan vara något mer. Framöver tror jag att en av de stora frågorna vi behöver adressera är enhet mellan generationerna.

Det finns en risk att vuxenlaget inte tillräckligt tar sitt ansvar för att stötta ungdomslaget i hur de bäst kan förbereda sig för dessa matcher

—  Öyvind Tholvsen

Vi är en församling; en kropp, en familj, ett tempel och ett folk. Låt oss beskriva detta i våra visioner och låt oss gestalta detta i våra organisationer. Kvinnor och män, fattiga och rika, svenskar, norrmän och eritreaner, unga och vuxna – alla är vi ett. Att dela upp på nationell nivå kan vara legitimt. Men att göra detta på lokal nivå har jag svårt att finna goda argument för – utöver statliga bidrag. Då kommunicerar vi med vår organisationskarta att församlingen inte är en.

[ Därför lämnar så många unga frikyrkan ]

Krönikans ärende var att tala om sömfria övergångar. Jag tror detta är en fråga också om och för vuxna. När vi i min generation var unga hade många av oss ofta starka bilder av hur ett lärjungaskap kunde se ut för en ung person. Men alltför få av oss hade en klar bild av vad Jesusefterföljelse innebar för en lärarstudent i en ny stad, en trettioårig trebarnsförälder, en mellanchef i kommunen eller en make på väg att förlora sitt äktenskap. Det finns en risk att vuxenlaget inte tillräckligt tar sitt ansvar för att stötta ungdomslaget i hur de bäst kan förbereda sig för dessa matcher. Och i värsta fall har ungdomslaget lärt sig saker som man senare i livet måste lära om och i stället börja bygga från grunden igen.

Om detta beskriver en del av allas vår kris, behöver vi vända på många stenar. Det får inte bli så att det sätt vi organiserar oss på, bidrar till att övergången blir så svår att unga i onödan lämnar församlingen. Låt samtalet fortsätta.

[ Fredrik Wenell: Ungdomar behöver vuxna att följa ]