Under ett antal veckor har det förts debatt om Israel-Palestinakonflikten i Dagen. Jag skrev själv ett inlägg om hur tröttsam och banal den svenska debatten är kring denna konflikt. Jag fick två repliker som bekräftar just den tesen.
En stor del av den svenska debatten kring Mellanöstern följer ett narrativ. Israel anses vara en aggressiv kolonisatör medan palestinierna beskrivs som förtryckta, ockuperade och utan ansvar. Det är både förvånande och historielöst eftersom Israel kontinuerligt blivit utsatt för anfallskrig ända sedan staten utropades 1948.
I dag bor det knappt en enda jude i hela arabvärlden, förutom personalen på Israels ambassader i några få stater. Det är i stort sett omöjligt för en jude att kunna leva i säkerhet i arabvärlden. Samtidigt är var femte invånare i Israel arab.
Varför är det så? Varför finns det knappt några judar i hela arabvärlden med sina 450 miljoner invånare? Sanningen är att det varken finns ett samhällsklimat eller en rättsstat som accepterar en judisk närvaro i arabvärlden.
Ordet som saknas stavas tolerans.
[ Erling Rimehaug: Varför hatas judar på grund av Israel? ]
Hatet mot judar och Israel i arabvärlden är så institutionaliserat, ingrott, nedärvt, politiserat och klätt med religiösa förtecken att ingen ljusning är i sikte. De arabstater som nyligen slutit fredsavtal med Israel har gjort det av taktiska skäl för att förbättra sina relationer med USA. Det är avtal mellan etablissemang, utan någon djupare folklig förankring.
Den dagen det blir en fred och tvåstatslösning mellan Israel och Palestina kommer en hel del så kallade Palestinavänner protestera mot avtalet.
— Fredrik Malm (L)
En hel del av den kritik som förs fram mot Israel i svensk debatt ifrågasätter dessutom hela statens existens. Det påstås att staten Israel inte är legitim som statsbildning, att det är en “apartheidstat” som befinner sig på någon annans territorium. Det krävs att israeliska forskare inte ska få delta på symposium i Sverige etcetera. Det sistnämnda är bisarrt. Man kan inte göra enskilda forskare ansvariga för vilka beslut ett lands regering fattar.
Dessa krav på att pariaförklara en demokratisk stat är absurda, men inom den så kallade Palestinarörelsen är det den dominerande hållningen.
[ Läs tidigare inlägg | Camilla Hansén (MP): Ansvaret för konflikten vilar tyngst på Israel ]
Jag och Liberalerna vill se en tvåstatslösning där en palestinsk stat bildas vid sidan om Israel. Detta kommer förstås innebära att Israel måste avveckla en del bosättningar och det kommer kräva att en palestinsk stat ger Israel mycket långtgående säkerhetsgarantier.
Men för att en tvåstatslösning ska kunna bli verklighet krävs förhandlingar. Det är här skon klämmer. I dag kan inte förhandlingar ske framgångsrikt på grund av att ingen kan teckna firma för palestinierna. Halva Palestina styrs av Fatah som är en korrupt diktatur på Västbanken. Andra halvan styrs av Hamas som Sverige och EU har stämplat som terrorister. Detta är inget bra utgångsläge för den som vill bygga ett demokratiskt samhälle.
Den som vill se ett självständigt och demokratiskt Palestina måste därför börja med att titta på situationen i Palestina. Varför har det inte hållits val på över 15 år? Varför är Palestinska myndigheten närmast dränkt i bistånd och samtidigt en av världens mest korrupta administrationer? Varför kontrolleras halva Palestina av en gruppering som EU och Sverige stämplar som terrorister? Svaret på denna fråga kan tyckas komplicerad, men den är egentligen inte så svår. Vad som saknas är ett demokratiskt politiskt ledarskap och röster som predikar dialog och tolerans.
Vad Palestina saknar är ett demokratiskt politiskt ledarskap och röster som predikar dialog och tolerans.
— Fredrik Malm (L)
Israel är självklart inte fria från skuld i konflikten. Man har försvårat möjligheterna för palestinierna att leva normala liv. Med bosättningar, vägspärrar och militarisering har Israel också effektivt minskat palestiniernas intresse för en fredlig lösning på konflikten. Högervridningen i israelisk politik de senaste årtiondena har normaliserat bosättarrörelsen och lett till en juridisk förskjutning som rör tvister mellan araber och judar om mark och bostäder.
[ Unga USA-evangelikalers stöd till Israel minskar drastiskt ]
Det är just därför det är så viktigt med en fred. För att palestinierna ska kunna ges rätten men också skyldigheten att faktiskt utkräva ansvar av sina egna ledare. Och för att Israel ska kunna förlika sig med tanken att man inte är herre i någon annans hus.
Detta är inte lätt, och det kommer att krävas stora uppoffringar från båda sidor.
Men en sak är säker: Den dagen det blir en fred och tvåstatslösning mellan Israel och Palestina kommer en hel del så kallade Palestinavänner protestera mot avtalet.
För dem är nämligen ingen kompromiss nog. Om vanliga palestinier en vacker dag känner att det är skönt att 80 års krig är till ända, så kan man kallt räkna med att det kommer hållas minst ett seminarium på ABF-huset som fördömer fredsavtalet som “en kapitulation för sionisterna”.
