Kyrkans verksamhet bör vara för alla – oavsett ekonomi

För drygt 15 år sedan ville jag delta i en gemenskapsvecka, en bibelvecka med helpension på en lägergård i Västergötland, och ringde arrangören för att anmäla mig. Jag var inte närmare bekant med sammanhanget sedan tidigare, men innan samtalet var över hade jag fått en lektion om gudsrikets realiteter, om kärlek i praktiken och ekonomi.

Efter att jag hade framfört mitt ärende frågade jag vad det kostade att vara med på veckan och fick svaret att ingen avgift togs ut, men att det i slutet av veckan gavs möjlighet att ge en frivillig gåva. Lite obekväm inför att själv avgöra vad som var rätt att ge, parat med en vilja att göra rätt för mig, frågade jag om de hade någon rekommendation kring hur mycket som var skäligt att ge. Svaret jag fick glömmer jag aldrig.

“Jag lärde mig ganska tidigt i Guds rike, Jakob, att pengar inte är speciellt viktigt”. Därefter kom det en skärpa i rösten: “Ingen ska behöva utebli för att man inte har råd!” Orden skakade mig i min självrättfärdighet och har sedan dess ständigt utmanat mig när det gäller min syn på, och mitt hanterande av, pengar. Minst lika viktiga är dock implikationerna på hur vi hanterar pengar, och varandra, i Kristi kropp.

När jag kom till tro på Jesus i början av 90-talet kom jag med i en församling där allt som arrangerades var tillgängligt för alla oberoende av plånbok. Vi hade ett årligt skidläger där det utgick egen avgift för läger och liftkort, men även där tror jag att församlingen gick in och hjälpte till om det var någon som ville följa med, men inte hade ekonomi för det.

Jag vet att liknande saker sker än i dag, men samtidigt har mycket av det som tidigare sågs som ett gemensamt ekonomiskt ansvar alltmer flyttas över på den enskilde troende och det är en mycket oroande utveckling.

Det är ett sorgligt och skamligt faktum att många som arbetat i kyrkan har blivit utnyttjade av sina arbetsgivare både tidsmässigt och ekonomiskt och att kyrkan många gånger varit och är en dålig arbetsgivare.

Alla har inte har råd att ta del av de arrangemang som finansieras av en enskild avgift.

—  Jakob Kivimäe

Församlingsanställda och andra som jobbar i evangeliets tjänst har rätt till skäliga löner och villkor. Naturligtvis kostar det pengar och det gör det även att arrangera församlingsdagar, föreläsningar, konserter, läger, retreater och konferenser med mera.

Att ta ut avgifter från den enskilde individen för att täcka kostnader har dock flera för gudsriket direkt destruktiva konsekvenser:

• När jag betalar en avgift, och på det viset “gör rätt för mig”, är det väldigt lätt hänt att jag förvandlas från att vara en lem i Kristi kropp till en konsument av en betald vara eller tjänst. Därigenom förflyttas mitt fokus från att jag som del i kyrkan har del i ansvaret för mina syskon, till mina rättigheter: Att det jag betalat för uppfyller mina förväntningar. Och även om det tas upp en kollekt i sammanhanget är det lätt att tänka: “Jag har redan betalat.”
• Vidare är det ett faktum att alla inte har råd att ta del av de arrangemang som finansieras av en enskild avgift, även om många har det. Det som ska främja tron blir exkluderande och därigenom exklusivt. Sannolikt är det till och med så illa att de som har störst behov, av exempelvis en retreat eller konferens, har sämst möjligheter att vara med – av ekonomiska skäl.

Med andra ord är risken stor att jag, som har råd och möjlighet att välja att delta i olika arrangemang, blir fjärmad från delar av Kristi kropp genom mitt deltagande, och den som inte har råd blir utestängd på grund av kostnaderna. Kristi kropp slits isär mellan de som har råd att ta del av vad som erbjuds och de som inte har det.

Vi kommer att kämpa med girighet, snålhet, överflöd och brist tills Jesus kommer tillbaka. Jag har inga allomfattande lösningar på problemen jag ser, men några förslag på hur vi utmanar Mammons makt i våra liv och gemenskaper:

• Att regelbundet undervisa om givande, och då inte bara om de välsignelser som kommer av givande utan även om välsignelsen och glädjen.
• Att praktisera givande. Förmodligen den bästa boten mot girighet.
• Att vi börjar dela våra tankar, bekymmer och glädjeämnen kring ekonomi med varandra. Det är ingen privatsak och vi behöver varandras stöd, uppmuntran och korrigering.
• Att vi hjälper varandra som individer och församlingar till en enkel livsstil som innebär att vi har tid och pengar att ge till gemensamma satsningar som även de bör präglas av enkelhet. Vi måste kanske inte hyra den centrala sporthallen för vår konferens utan kan hitta billigare alternativ.
• Att församlingar och organisationer tar ansvar för ekonomin kring arrangemang på ett sådant sätt att det inte är betalningsförmågan hos den enskilde som avgör förmågan att vara med eller ej. I vissa fall måste vi kanske ha samlat in alla pengar innan konferensen för att kunna genomföra den på ett ansvarsfullt sätt.

Förhoppningsvis kommer vi tillsammans att upptäcka att arrangören jag talade med hade rätt. Pengar är inte speciellt viktiga i Guds rike, och alla är välkomna!