Indirekta val till kyrkomötet skulle stärka demokratin

En partibok var i svunna, analoga tider något som bevisade medlemskap i ett politiskt parti. Även om den fysiska partiboken blivit allt ovanligare har jag dock, Magnus Nystedts replik (Dagen 17/6) till trots, svårt att tro på att några sådana inte påverkar ens i metaforisk bemärkelse i frågan om kyrkopolitiken.

[ Läs tidigare inlägg | Magnus Nystedt: Låt inte dimridåer leda fokus bort från vad som är viktigt i kyrkovalet ]

När jag röstar i nästa riksdagsval förväntar jag mig att kandidaterna på partiernas röstsedlar i någon mån också omhuldar den politiska ideologi partiet säger sig står för. Detta är själva premissen för en parlamentarisk demokrati. Det är såklart både rätt och riktigt att en centerpartist eller sverigedemokrat faktiskt i stort agerar i linje med det partis ideologi vederbörande är en representant för. Allt annat vore faktiskt falsk marknadsföring.

Min kritik är ytterst sett varken riktad mot någon enskild kandidat eller ens någon enskild nomineringsgrupp – den är riktad mot systemet i sig.

—  Peter Westermark

Nog finns här gradskillnader mellan partierna, där vissa i högre grad än andra tillåter enskilda ledamöter att avvika från partilinjen. Men min kritik är ytterst sett varken riktad mot någon enskild kandidat eller ens någon enskild nomineringsgrupp – den är riktad mot systemet i sig.

Att såväl staten som kyrkan de senaste hundra åren utvecklats i en allt mer demokratiskt riktning gläder både Nystedt och mig. Säkert delar vi även längtan efter ett fördjupat engagemang och demokratiskt ansvarstagande hos hela bredden av kyrkans medlemmar – en ödesfråga för hela landet i föreningsdödens tidevarv.

[ SD vill skapa ett konservativt block i kyrkan ]

Nystedts ambition att få alla kyrkans medlemmar att rösta i valet är såklart hedervärd. Men att värna demokrati är en sak, att någon månad innan valet uppmana medlemmarna att gå till valurnorna för att se till att politiskt parti A blir större än parti B är en annan.

Och nog är det pinsamt med ett genomsnittligt valdeltagande på cirka 12 procent i ett val som kostar minst 160 miljoner kronor var fjärde år. Detta kan jämföras med finska kyrkans val som kostar en niondel av vad våra gör.

Stora, direkta val till alla tre nivåer – församling, stift och kyrkomöte – må låta demokratiskt och bra på pappret. Men som Sofia Lilly Jönsson påpekat (NWT, 5 jan) har just detta 20 år gamla direktval till kyrkomötet inneburit en ökad centralisering och en förvandling av kyrkans demokratiska organ till projektionsyta för samma sekulärpolitiska positioneringar som finns i riksdagen – positioneringar som har väldigt lite med de lokala församlingarna att göra.

I ett sådant system hade den förda politiken återfått sin utgångspunkt i Svenska kyrkans primära enhet: församlingen.

—  Peter Westermark

Vad kan vi då göra för att på allvar värna kyrkans demokrati? Jönsson förslår, liksom nomineringsgrupperna Posk och Frimodig kyrka, ett införande av indirekta val till kyrkomötet. Det är ett sådant system som finns i våra nordiska grannländers folkkyrkor. I ett sådant system hade den förda politiken återfått sin utgångspunkt i Svenska kyrkans primära enhet: församlingen.

[ “Så ska vi få bort de politiska partierna från kyrkan” ]

Med en sådan förändrad tonvikt på de lokala valen kunde varje församling åläggas att anordna lokala hearings inför valet. Om varje medlem som vill besluta om kyrkans framtid på detta sätt fick goda möjligheter att faktiskt träffa och tala med de förtroendevalda skulle vi närma oss ett system som på allvar kan kallas demokratiskt.

Troligt är att det då också skulle bli tydligt att de relevanta frågorna på såväl lokal som högre nivå till syvende och sist inte bäst definieras utifrån kandidatens partibok, utan ifrån dennes förankring i och engagemang för kyrkans liv. Detta finns utan tvekan hos Nystedt och många av hans gelikar, men det hade kommit ännu mer till sin rätt i ett bättre system.

[ Läs tidigare inlägg | Per Sundin: Partipolitik minskar kyrkans trovärdighet ]