Svensk kristenhets problem är försiktighet till döds

I den församling där jag växte upp pågick en andlig förnyelse och vi såg många komma till tro. Under ett år räknade vår pastor att vi bett med 50 personer till frälsning och ett år senare var hälften av dem aktiva medlemmar i församlingen. Pastorn var också bankman. Han höll ordning på siffrorna.

Det var en tid då så mycket gick bra, men också en tid där vi gjorde så mycket fel. Också jag gjorde fel. Ibland var det min personliga omognad som låg bakom. Ibland drogs jag med i felen som vi alla gjorde.

Sedan dess har jag haft privilegiet att finnas med i ett par andra sammanhang av förnyelse och tillväxt och jag har på nära håll bevittnat ännu fler. Men jag har också med frustration sett liknande fel upprepas. Därför har jag som käpphäst att vi som söker efter andlig förnyelse behöver förbättra vårt kollektiva minne och lära av våra misstag. Den som följer mig i olika sammanhang bör ganska snart inse att det är något som jag flitigt försöker bidra med.

[ Karin Wiborn: Det är kris – men evangeliet dör aldrig ]

Ändå är det något som skaver i mig när jag läser Åsa Kristenssons artikel (Dagen 17/6) om att Jesus aldrig jagade resultat. Jag är nog inte särskilt oense med henne när man ser hur hon formulerar sig. Vem kan vara mot att samtala om det som blivit fel? Vem kan vara emot att församlingen ska vara en kärleksfull miljö? Vem vill fokusera på prestation på människors bekostnad?

Rädslan för det urspårade gör att vi inte vågar låta tåget gå fram längs rälsen.

—  Lars Gunther

Vad är då problemet? Problemet är att det som kännetecknar den genomsnittliga församlingen i dag inte är sekterism, även om det finns några sektliknande undantag. Det är inte resultatjakt, även om det ibland kan förekomma. Det är inte urspårad karismatik, även om sådan också visar sig ibland.

Problemet med stort P, som jag bedömer svensk kristenhet i stort, är försiktighet till döds. Rädslan för det urspårade gör att vi inte vågar låta tåget gå fram längs rälsen. Om det inte rör sig alls spårar det ju inte heller ur.

Ytterst få svenska församlingar har haft en kontinuerlig tillväxt under min dryga 50-åriga livstid. Att evangeliet inte når ut är ett större problem än att några växande församlingar blivit fartblinda. Också i min uppväxtförsamling har det blivit år av nedgång. Det är en sorg för mig. Det är en sorg för mina vänner som är kvar i gemenskapen. Mitt kyrkosamfund, Equmeniakyrkan, krymper – snabbt. Det är en sorg, eftersom det finns så mycket vi vill göra i vår nationella och globala mission som vi nu inte kan.

Jesus jagar kanske inte resultat, men den gode herden söker och fortsätter söka varje bortsprunget får till dess att Han hittar det. Vi uppmanas att både sträva efter kärleken och att söka de andliga gåvorna. Vi bör följa goda föredömen.

[ Britta Bolmenäs: Släpp allt för att hitta den som gått vilse ]

Ju mer församlingstillväxt studeras, desto tydligare blir det att det inte finns några knep och formler att följa. Men vanligtvis följer kvantitet på kvalitet. Undantag finns alltid och församlingar utanför de stora städerna kämpar alla med att de som vuxit upp i deras gemenskap ofta flyttar till andra order i 20-årsåldern.

Många olika slags faktorer påverkar församlingslivet. Men inga sådana resonemang bör hindra oss att se siffrorna som en indikator på ett problem. Indikatorer behöver alltid tolkas, men tolkning är inte detsamma som att ignorera dem.

Den nödvändiga diskussionen om uteblivna resultat stoppas med hänvisning till att “det finns andra sätt att växa än i siffror”.

—  Lars Gunther

Åsa Kristensson varnar för resultatjakt. Jag menar att det inte är ett utbrett problem. Däremot händer det ofta att den nödvändiga diskussionen om uteblivna resultat stoppas med hänvisning till att “det finns andra sätt att växa än i siffror” eller att det minsann inte är frid och fröjd rakt igenom i de sammanhang som växer. De många problemen – äkta och inbillade – blir så lätt en flykt från att våga prata om det stora problemet.

Jag har börjat kalla den reflektion som förs över misstag som gjorts och de människor som farit illa för bakdörrsteologi. Jag säger inte mot den som menar att sådan är viktig. Jag vet av egen erfarenhet att när man lyfter ett problem kommer det bokstavligen brev på posten, i pappersform och elektroniskt, från människor som drabbats. Vi behöver lyssna och lära.

Men – och nu vill jag tala med något av en viskning för att detta lätt kan missförstås som okänslighet – det är skillnad på att lyssna med empati och vilja lära sig av det som hänt och att acceptera varje orsaksförklaring rakt upp och ner. Det florerar problembeskrivningar av församlingen som är helt eller delvis missvisande.

[ Frida Park: Krisande frikyrkor kan vända trenden - igen ]

Jag har också lärt mig att en viss andlig utrustning, men också somlig teologisk skolning, gör att pastorer och andra ledare får en stark dragning till bakdörrsteologin. Jag kan inte tala för alla sammanhang, men min erfarenhet är att det går flera bakdörrsteologer på varje framdörrsteolog.

Vi behöver främst mer framdörrsteologi. Främst mer iver att se Gud verka till människors frälsning, helande, upprättelse och tillväxt i lärjungaskap. Jag ber, reflekterar och tränar mig att aldrig göra om de misstag jag gjorde under min uppväxt i den andliga förnyelsen. Men om jag får välja mellan en sådan tid igen med alla sina felsteg och en stilla nedgång utan nämnvärd bristfullhet, då vill jag ta risken att göra nya fel!