22 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Omöjligt vara född i fel kropp

SLUTREPLIK. Kyrkans kallelse är att vara en läkande och försonande gemenskap för dem som lever i krig med sin egen kropp, skriver Hanna Cajdert.

Nedstämd kvinna på parkbänk. Infälld bild på Hann Cajdert.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kön är ett spektrum med många nyanser, jämförbart med dag och natt, skriver Ulrica Davidsson i sin artikel “Ett könsneutralt språk synliggör att människor är skapade olika” (Dagen 23 juni). Men jag vill hävda att det är betydligt mer inkluderande och fritt att i stället se på kön som två breda kategorier. Ett spektrum bygger nämligen alltid på ytterligheter. Om kön är ett spektrum blir ena ytterligheten det extremt stereotypt manliga och den andra ytterligheten det extremt stereotypt kvinnliga. För att kunna välja var på skalan man ska placera sig själv så måste man hela tiden förhålla sig till dessa ytterligheter. Paradoxalt nog befäster detta synsätt alltså extrema könsstereotyper.

Om man i stället ser på kön som två breda kategorier finns inget behov av extrema könsstereotyper. Biologin är den minsta gemensamma nämnaren som talar om vilken kategori man tillhör, och inom den kategorin finns en stor bredd av personligheter. Ingen man är mer manlig än någon annan. Ingen kvinna är mer kvinnlig än någon annan. Visst finns det vissa gemensamma drag som generellt sett stämmer på män och kvinnor i allmänhet, men hur väl man känner igen sig i dessa påverkar inte om man är man eller kvinna. Häri finns en vila och en frihet att verkligen få vara sig själv.

Cilla Eriksson lyfter i sin artikel “Sporten undergrävs om upplevt kön ska avgöra tävlingsklass” (Dagen 30 juni) många viktiga aspekter av hur destruktiv den nya könsideologin är. Det är inte bara några enskilda individer som berörs, utan alla människor påverkas när gränserna mellan män och kvinnor suddas ut. Vi har alla blivit indragna i ett krig mot den biologiska människokroppens naturliga förutsättningar.

Som kristna tror vi att Gud vill hela det som är trasigt i oss

—  Hanna Cajdert

När Gud skapade världen sa Han: “Det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Men genom historien har det återkommande nästlat sig in tankar och idéer om att skapelsen är ond, att kroppen bara är ett skal och att människans själ måste frigöras från kroppens bundenhet. Ända sedan Nya testamentets tid har kristna behövt strida emot dessa tankeströmningar. I dag finns mängder av underhållning som spelar på idén att kroppen bara är ett skal, helt separat från den inre människan. Ett exempel är SVT:s senaste julkalender som handlade om två flickor som bytte kropp med varandra.

Men idén att man kan vara född i fel kropp är falsk. Hela människan hänger ihop och går inte att separera i olika delar. Paulus argumenterar i Första Korinthierbrevet kapitel 15 för att kroppens uppståndelse är centrum i det kristna hoppet. Vårt hopp är inte att själen flyger till himlen när vi dör, utan att våra kroppar ska uppstå till härlighet. Vi är hela människor, inte själar i en kropp. Vi bekänner en kristologi om att Jesus är Gud som människa, Ordet som blev kött och bodde bland oss (Joh 1:14). Jesus hade en kropp och Hans uppståndelse var inte bara andlig utan fysisk. En kristen människosyn är alltså holistisk. Mitt “sanna jag” finns inte bara på insidan, utan hela jag är mitt sanna jag, inklusive min kropp.

I klimatdebatten talar vi ofta om att jorden har begränsningar som människan måste respektera. Naturen ljuger inte, utan den talar om för oss hur världen fungerar och vi måste anpassa vårt levnadssätt efter den. Går vi emot naturen så skadar vi oss själva. Så är det också med våra egna kroppar. De fysiska förutsättningar vi fötts med ljuger inte för oss, utan de vägleder oss. Våra kroppar säger något om vilka vi är och hur vi ska leva på bästa sätt. Det är oerhört destruktivt att leva i krig mot sin egen kropp. Alla som själv upplevt eller levt nära någon som levt med ett självskadebeteende vet detta. Anorexi är exempelvis ett tillstånd där den inre kroppsuppfattningen inte stämmer överens med den verkliga kroppen och detta leder till destruktiva självskadebeteenden, ett slags krig mot sin egen kropp.

När en människa upplever att kroppen och själen är separerade så är det något som gått sönder i henne. Den upplevelsen ska inte viftas bort eller förnekas, utan tas på stort allvar. Som kristna tror vi att Gud vill hela det som är trasigt i oss, sätta oss samman och forma oss till dem Han skapat oss att vara. Det mest kärleksfulla bemötandet mot en person som lever i krig mot sin kropp är inte att genom operationer, läkemedel och språkförändringar ge mer ammunition till kriget. I stället behöver personen få hjälp att kunna sluta fred med sin kropp. Det är en process som kan vara mycket svår, smärtsam och komplicerad. Det kräver tålamod, känslighet och kärlek.

Detta är kyrkans kallelse, att vara en läkande och försonande gemenskap. Inte som en översittare, utan med en ödmjukhet i att vi alla är trasiga på ett eller annat sätt. Vi behöver alla bli helade och få vår identitet upprättad i Jesus Kristus. Endast Han som har skapat oss har rätten att definiera vilka vi är.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar