Debatt

Klimathotet är en existentiell utmaning

Frågan är hur kyrkan ska bemöta en miljörörelse som blivit vårt samhälles sekulära religion, skriver Anders Eriksson i den debatt om Apologias webbinarium som André Casselbrant startat.

När detta skrivs plågas stora delar av Amerika av temperaturer upp mot 50 grader. Skogsbränder driver tusentals människor bort från sina hem. Sommaren 2018 fick vi uppleva liknande rekordhetta och skogsbränder även här i Sverige. För de flesta är detta tydliga tecken på den globala uppvärmningen. Vi går en het sommar och en oviss framtid till mötes.

Jag är lärare i retorik och märker att fler och fler av mina studenter tar upp sin oro inför framtiden i sina tal. För att få en framtid värd att leva uppmanar de oss som lyssnar att sluta flyga, sluta äta kött och sluta med onödig konsumtion. Det är en miljöväckelse som omfattas av många unga i dag.

En av Amerikas mest framstående miljöskribenter, Bill McKibben, skriver att klimatförändringen är den största utmaning som mänskligheten någonsin har ställts inför. Enligt McKibben är det bakomliggande problemet andligt. Han menar att mänskligheten genom den kapitalistiska industrialiseringen har förlorat sin samhörighet med naturen.

Michael Shellenberger hävdar i den nyutkomna boken Inställd apokalyps att miljöengagemang är den dominerande sekulära religionen inom den välutbildade övre medelklassen i de flesta utvecklade länder. En religion där naturen har tagit Guds plats. Miljöengagemanget ger oss en ny berättelse om vårt kollektiva och individuella syfte. Det klassificerar oss som goda eller onda, som hjältar eller skurkar. Allt beroende på hur vi hanterar klimathotet.

Shellenberger menar att sekulära människor lockas av den apokalyptiska miljöaktivismen för att den uppfyller vissa av de psykologiska och andliga behov som finns inom den judisk-kristna religionen. Miljöaktivismen ger människor en djupare religiös mening med livet.

Detta var bakgrunden till att jag i det webbinarium med J. P. Moreland The Crisis of Western Christianity som Apologia anordnade den 26 maj ställde en fråga som gav upphov till en diskussion på denna debattsida. Min fråga handlade om ifall miljörörelsen i dag är ett slags sekulär religion. Moreland svarade att miljörörelsen är en sekulär religion, att miljörörelsen gör människan till en del av skapelsen och därför leder till panteism. I stället för att ta människors oro på allvar menade Moreland att den filosofi som ligger bakom miljöengagemanget var felaktig.

André Casselbrant skriver i sitt debattinlägg (24/6) att apologetiken inte får vara ett identitetspolitiskt högerprojekt. Där ärendet blir att försvara och öka inflytandet för den konservativa subkulturen snarare än den kristna tron. Försvara medelklassens förortslivsstil, snarare än kristen asketism.

Apologias direktor Stefan Gustavsson svarar (28/6) att Apologia inte gör partipolitiska ställningstaganden och minst av allt står för något slags identitetspolitik. Med hänvisning till centrala bibelställen hävdar Gustavsson att apologetikens centrala fokus är kopplat till hoppet vi har i Jesus. Det handlar om hans uppståndelse och hans återkomst. Det handlar om att röja vägen för evangeliet om Jesus, genom att besvara invändningar och visa på argument som pekar i riktning mot kristen tro.

Gustavsson reser sedan frågan om det finns politiskt och ideologiskt kontroversiella frågor som kan ingå i det apologetiska uppdraget, som en del av kyrkans profetiska uppdrag. Han nämner då abortfrågan och äktenskapssynen, men han undviker att skriva något om klimathotets existentiella utmaning.

Om jag tolkar Casselbrant rätt menar han att klimatrörelsen visar ett existerande klimathot som det finns all anledning att oroa sig för. Att det inte är så viktigt att tänka på ekonomin och att vi kristna knappast bör försvara rätten att äta kött, utan snarare bör bli vegetarianer. Även om han inte skriver det rakt ut.

Ingår det inte i det profetiska uppdraget att ge ett svar på den största utmaning som mänskligheten någonsin har ställts inför?

—  Anders Eriksson

Diskussionen mellan Casselbrant och Gustavsson handlar om vad som är det centrala i försvaret av den kristna tron, apologetiken. Casselbrant menar att den kristna tron bör påverka våra politiska ställningstaganden. En konsekvens han drar är att vi, i ljuset av klimathotet, bör utmana medelklassens förortslivsstil och förespråka kristen asketism.

Till Casselbrant skulle jag vilja ställa frågan: Håller du med om att miljörörelsen är en slags sekulär religion? Hur bör vi som kristna i så fall bemöta den? Är det inte ett problem om människan blir en del av skapelsen i stället för skapelsens förvaltare?

Till Gustavsson skulle jag vilja ställa frågan varför han inte nämner det kristna svaret på klimathotets existentiella utmaning som en del av det apologetiska uppdraget. Ingår det inte i det profetiska uppdraget att ge ett svar på den största utmaning som mänskligheten någonsin har ställts inför?

Fler artiklar för dig