02 augusti 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Församlingen behöver bli en positiv motkultur i samhället

Replik. Vi behöver tänka nytt kring hur vi är församling för att komma bort från konsumtionskristendom och kunna vara en frimodig kyrka som inte är beroende av stödet till trossamfund, skriver Linus Owman.

Under covid-19-pandemin har kyrkorna gapat tomma, givandet har minskat drastiskt och sekulariseringen har marginaliserat kyrkan lite till. När flera kyrkor nu samlas för att ta ut kompassriktningen inför hösten är det kanske dags att göra saker annorlunda?

Jag har tidigare på denna tidnings debattsida argumenterat för att det “folk” som vi kristna säger att vi väntar på är vi själva, och att vi behöver betrakta oss själva som agenter och inte som konsumenter av kyrklig verksamhet.

I Dagen (25/6) skrev Olof Edsinger, Charles Kridiotis och David Ekerbring om hur lärdomar från pandemitiden behöver forma hur vi bygger församling framåt. De nämnde bland annat vikten av att inte ha för stora fasta kostnader, vikten av god personlig andlig praktik samt vikten av att träna lärjungar – inte konsumenter. Jag vill dela några tankar om hur detta kan konkretiseras ytterligare. Möjligen lämpar sig dessa tankar bäst för mindre frikyrkoförsamlingar. Jag ber dig att lyssna med hjärtat.

Tjänandet i en församling var aldrig tänkt att vara en profession.

—  Linus Owman
  • Minimera antalet anställningar inom kyrkan

Både Paulus och Petrus arbetade vid sidan om sin apostlatjänst. Tjänandet i en församling var aldrig tänkt att vara en profession, utan ett utflöde av de gåvor och kallelser som finns nedlagda i alla de människor som utgör församlingen.

Det professionaliserade kristna livet blir ett liv på entreprenad i stället för att gestalta det liv som vi alla äger tillsammans. En ledningsgrupp kan leda en församling och ta ansvar utan att vara arvoderad, med ansvar för att identifiera och understödja de funktioner som behöver komma på plats. Om stora kostnader för löner minimeras fungerar givandet till församlingen bättre och drivs mer av hjärtat än av samvetet. Anställningarna kan fasas ut, utan att det blir obarmhärtigt.

  • Dela på ansvaret

Genom att aktivt identifiera gåvor och talanger i församlingen kan vi upptäcka lärare, evangelister, herdar etcetera och ge dem ansvar och möjlighet att växa i sina funktioner. Detta gäller även praktiska funktioner. Ansvaret delas av ett flertal personer så att ingen blir utbränd. Alla gör något – ingen gör allt.

  • Överge alla ekonomiska modeller som bygger på bidrag från samhället

Stödet till trossamfund håller på att ses över och det pris som kyrkan behöver betala för att vara “godkänd” enligt de kriterier som gäller för dessa bidrag blir ständigt högre. För att kunna vara en frimodig kyrka som på allvar utgör en motkultur i samhället, salt och ljus, behöver vi vara ekonomiskt oberoende av sekulära bidrag. Detta gäller även våra samfund.

Näringsverksamhet [...] tenderar att göra församlingens kärnverksamhet, att utbreda evangeliet, sårbar.

—  Linus Owman
  • Bygg inte församlingens ekonomiska hälsa på näringsverksamhet

En vanlig modell för församlingar att öka sina intäkter är att bedriva näringsverksamhet, exempelvis i församlingens lokaler. Det kan förvisso utgöra en källa till intäkter men tenderar att göra församlingens kärnverksamhet – att utbreda evangeliet – sårbar, antingen genom att intjänandet får alltför stort fokus i församlingslivet, eller genom att församlingens ekonomi blir efterfråge- och konjunkturkänslig.

  • Glöm kyrkbygget!

För flera församlingar börjar visionen om en större och vitaliserad församling med en vision om en större kyrkobyggnad. Ofta handlar det om att sälja centralt belägna, och för länge sedan avbetalade, lokaler i centrum för att köpa billig mark i stadens utkant och bygga ut. Detta är förenat med ekonomisk risk och gör dessutom församlingens geografiska belägenhet mer ointressant, bortkopplad och perifer. Varför inte tänka tanken att ha flera gudstjänster på söndagarna?

  • Arbeta med hemgrupper

Genom att aktivt arbeta med hemgrupper integrerar vi alla som söker sig till församlingen och håller därmed anonymiteten nere. I den lilla gemenskapen, församlingens hjärtslag i vardagen, stödjer vi varandra i den personliga vandringen. Här finns utrymme för praktisk undervisning, apologetik, bön, förbön och själavård, självklart under ansvarsfullt överinseende av den ledningsgrupp som ytterst tar ansvar för församlingens utveckling.

  • Träna lärjungar

I takt med att professionalismen inom kyrkan avtar behöver förmågan till god undervisning och förståelse för Skriften grundläggas i hela församlingen. Det finns ett stort och eftersatt arbete inom församlingen i dag att vara en plats där människor får möjlighet att mogna på andra sätt än genom endast livserfarenhet och ålder. För att detta på sikt ska kunna bli verklighet behöver församlingsmedlemmar tränas – exempelvis i att själva leda samlingar – att förkunna, att ömsesidigt pröva budskapet, att justera och skärpa varandra.

Detta aktiverar alla församlingsmedlemmar att vara just “lemmar, varandra till tjänst” (Rom 12:5), och är dessutom ett motgift mot det individualiserade evangeliet där allt handlar om “mig”. Vi är fortfarande individer, men också aktiva delar av något större. Vi har då tagit ansvar för vår egen andliga utveckling, men också för vår församling, och kanske i förlängningen även för vårt samhälle och vårt land.

Sekulariseringen kommer inte att vändas. I den mån en sista stor väckelse kommer att komma över världen kommer den (oavsett när den kommer) vara beroende av vad vi gör just nu.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar