24 september 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Vilket avstånd ska vi hålla till våra medmänniskor i nästa pandemi?

Har kyrkorna tagit till sig statsmannens och epidemiologens perspektiv om att människor är smittspridare, eller är vår syn att vi kristna är spridare av kärlek, närhet och hopp, skriver Joakim Nilsson.

En skylt med texten - Tack för att du håller avstånd - på gågatan Södra Förstadsgatan i Malmö.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Under coronapandemin har vi uppmanats att hålla avstånd till varandra. Efter drygt ett år av uppmaningar kring avstånd och andra begränsningar av mänskliga kontakter finns det all anledning att utvärdera följderna av detta avståndshållande.

Ett område av intresse att utvärdera är om det finns bättre och sämre sätt att hålla avstånd för kristna och kyrkan, samt hur vi har hanterat pandemin utifrån detta.

I Lukasevangeliet 17:12 kan vi läsa om ett respektfullt avstånd: “När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd.”

Dessa tio spetälska ville närma sig Jesus, men höll sig enligt lagens krav på avstånd.

I den nyutgivna antologin Corona och kyrkorna skriver Joel Halldorf att kyrkorna under mottot “vi ställer inte in, vi ställer om” till stora delar stärkt sin digitala närvaro. Med hjälp av livesända gudstjänster, zoomsamlingar och Instagram-andakter. Detta är en naturlig och nödvändig utveckling. Vi kristna måste vara och verka där människor är.

Pandemin har med största säkerhet fungerat som en katalysator till det bättre när det kommer till den digitala närvaron. Kanske ska man inte gå så långt som att säga att vissa kyrkor tidigare varit förstockade i frågan men att de släpat efter i digitaliseringen torde vara en okontroversiell utsago.

Den kristna plikten att ta hand om de sjuka hade goda effekter för den tidiga kyrkan.

—  Joakim Nilsson

Denna utveckling av utökat kunnande inom den digitala världen och spridandet av Kristi evangelium på den arenan ska vi glädjas åt. Ytterligare en kanal vi behärskar allt bättre för att nå våra medmänniskor.

I detta har de många kyrkor och församlingar likt de tio spetälska följt lagen och hållit avstånd men ändå sökt kontakt ändamålsenligt.

I Johannesevangeliet 19:25 står det: “Vid Jesu kors stod hans mor”. I Kardinal Anders Arborelius långfredagspredikan 2020 tolkas meningen som att Maria identifierade sig helt med Jesus lidande och är nära den som lider. Samt att hon ger en gnutta av hopp i det till synes hopplösa.

Jesus och den tidiga kyrkan bekämpade sjukdom, död och lidande med närhet, kärlek och helande. Exempel på detta finner vi givetvis i Nya testamentet men också historikern McNeill pekar i sitt välrenommerade verk Plagues and Peoples att den kristna plikten att ta hand om de sjuka hade goda effekter för den tidiga kyrkan. Kristna överlevde i högre grad och förtroendet för de kristna institutionerna ökade.

Ett liknande exempel ger Sune Fahlgren i Corona och kyrkorna när han skriver om hur de kristna i Alexandria i mitten av 200-talet drabbades av ett stort och dödligt pestutbrott. De vårdade de sjuka i “överflödande kärlek och hängivenhet” beskriver biskop Dionysios, “de vårdar dem i Kristus”.

Fahlgren beskriver också hur S:t Peters metodistförsamling i Stockholm under den nu pågående pandemin inledde en diakonal verksamhet för att bryta den sociala isolationen och underlätta med inköp av exempelvis mat och annat. Under pandemin utökades verksamheten till att omfatta individer utanför församlingen då man upptäckte att nöden tilltog bland Stockholms utsatta, inte minst de hemlösa.

Det diakonala arbetet i S:t Peters metodistförsamling har som synes anslutit till en mångtusenårig tradition av kristna som under svårigheter såsom pandemier och liknande utmaningar mött och hjälpt människor.

I Markusevangeliet 14:54 kan vi läsa om ett annat slags avstånd – det räddhågsna avståndet. Det står: “Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden.”

Har vi i pandemin enbart följt Jesus på avstånd? Har vi smugit in bland statens tjänare och av egen bekvämlighet värmt oss vid elden? Närmast utan kritik hållit avstånd till människor och stängt kyrkolokaler.

Har vi för lätt tagit till oss statsmannens och epidemiologens perspektiv? Ett narrativ där människor är smittspridare. Där sjukdom bekämpas genom avstånd till varandra och beräkning av r-tal och koefficienter. Lyssnat på experternas kollegialt granskade, vederlagda och ackumulerade kunskap.

Ja, kanske har vi till och med enkom lystrat till samma sak som Kajafas: Den lagbundna korrektheten.

Till syvende och sist måste vi kristna, våra församlingar och kyrkor fundera på om statsmannens och epidemiologens perspektiv ska vara vårt inför kommande pandemier.

—  Joakim Nilsson

Utifrån detta kan vi fråga oss om vi tillräckligt starkt förfäktade människovärdet för de äldre och andra utsatta grupper i pandemin. Kunde vi gjort mer för att bevaka de religiösa fri- och rättigheterna under pandemins påfrestningar?

Till syvende och sist måste vi kristna, våra församlingar och kyrkor fundera på om statsmannens och epidemiologens perspektiv ska vara vårt inför kommande pandemier. Utgår vårt perspektiv från att människan är en smittspridare? Eller är vår syn i stället den att människan, inte minst vi kristna, är spridare av omvårdnad, omtanke, kärlek, närhet och hopp?

Vilket avstånd vi ska ha till våra medmänniskor i nästa pandemi avgörs av hur vi ser på våra medmänniskor och hur vi låter oss vägledas av Bibelns visdom.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar