28 september 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kan vi tala om trötthetsskulden?

Alla har längtat så. Och ingen klagar, så klart. Trofastheten är stor. Just därför måste jag lyfta frågan om den stora utmattning som finns i många kyrkor efter pandemin, skriver Frida Mannerfeldt.

Trött man håller händerna över ögonen.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Hösten står för dörren. Ny termin, nya möjligheter. Den här hösten extra stor förväntan: Efter ett och ett halvt år med pandemin öppnar mycket upp igen. Som vi har längtat! Den stackars musikern i min församling har fått utstå en hel del tjat från min sida: När ska kören egentligen börja igen? Vi sångare har ju inte gjort annat än att sitta och vänta!

Jag förstår att jag får vänta lite på svar, för det finns också ovanligt mycket att ta tag i den här hösten. Inom vården talar man om vårdskulden, när all vård som skjutits upp nu ska tas om hand. I Svenska kyrkan talar man om förrättningsskulden och pastorsexpeditioner vittnar om en anstormning av människor som vill boka tid för vigsel och dop. Här finns också stora utmaningar att ta tag i för alla kyrkor. Doptalen har gått ner. Lärdomarna från den digitala omställningen bör förvaltas. Det finns enorma behov att möta i form av utsatthet och existentiell ohälsa som pandemin skapat. Nu behöver kyrkorna sätta till alla klutar!

Färre har burit mer, när restriktionerna hindrade oss från att vara kyrka tillsammans. Och de är så trötta.

—  Frida Mannerfeldt

Den här hösten finns det med andra ord mycket på “att göra”-listan för kyrkorna. Det är stort, spännande och framför allt enormt viktigt! Här skulle jag dock önska att kyrkorna stannade upp ett ögonblick och reflekterade över vad jag skulle vilja kalla “trötthetsskulden”.

Tidigt våren 2020 initierades forskningsprojektet “kyrkliga förändringsprocesser i kristid”, ett samarbete mellan Lunds universitet, ALT och EHS. Syfte var att se vad som sker i helt vanliga lokala protestantiska församlingar i Småland när en pandemi slår till. Forskargruppen samlade med hjälp av 24 församlingar från Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, EFK och Alliansmissionen in mängder av material om det som hände under pandemins första månader. Under våren 2021 har det gjorts uppföljande intervjuer med ett 70-tal anställda och församlingsaktiva.

I dessa intervjuer har längtan och förväntan lyst fram när informanterna talat om tiden efter pandemin. Tänk när vi får mötas igen! Medvetenheten om kyrkans utmaningar nu när pandemin börjar gå mot sitt slut likaså. Men där har funnits ett tredje tema som gått som en röd tråd: tröttheten. Inte hos alla förstås, men hos flera. Det som var varit vardag under de senaste 18 månaderna i alla organisationer har också gällt kyrkorna, med höga krav på många anställda och vissa grupper av församlingsaktiva.

Att hela tiden planera, planera om och planera om igen, att hitta kreativa lösningar i situationer där ingen vet hur de senaste rekommendationerna ska tolkas för att möta människors nöd och längtan, att gå med ständig oro om man fattat rätt beslut – detta har krävt enormt mycket kraft. Allt har fått tänkas nytt, hela tiden och om och om igen. Färre har burit mer, när restriktionerna hindrade oss från att vara kyrka tillsammans. Och de är så trötta. I intervjuerna konstaterar förskräckande många att de är slitna, trötta och till och med utmattade.

Ingen klagar över tröttheten, förstås.

—  Frida Mannerfeldt

Ingen klagar över tröttheten, förstås. Församlingsaktiva och anställda i kyrkor vet att det är så här i nästan alla organisationer och att det inte är unikt för dem på något sätt. De vet att kallelsen ibland kräver mycket och att de är burna av Gud i sina olika uppdrag. De bär minst lika mycket förväntan inför hösten och tiden efter pandemin. Det är just därför jag vill lyfta den här frågan. För att de inte själva skulle göra det och för att här finns en risk. Vad händer i mötet mellan å ena sidan extra stora utmaningar och förväntan, å andra sidan medarbetare och volontärer som under lång tid redan gett sitt yttersta?

En av de församlingsaktiva som intervjuades uttryckte det så här:

Det är komiskt nästan, nu när de öppnar upp nästan i semestertider här efter ett år och fyra-fem månader av pandemi och nedstängningar, så har vi en pastorskår som går på knäna och som är utsliten, och så har man en församling som bara: “vi vill ses!” Och så de här två tågen som nästan håller på att krocka. Hur ska vi lösa detta med nya förutsättningar att få till träffar? Vad är realistiskt att vi kan få ihop i dagsläget? Det är inte helt lätt faktiskt. Inte kanske framför allt för just bara pastorn, men också den handfull, de få volontärerna som nu har löst väldigt mycket har ju kämpat väldigt hårt under en lång tid.

När nu hösten drar igång är det min bön att man i kyrkor och församlingar ska våga tala också om trötthetsskulden, inte bara om förväntan och utmaningar. Så att dessa två tåg inte måtte krocka när vi går in i den tid som vi alla längtat så mycket efter.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar