Kristna kan ge hopp i klimatångestens tid

Klimatförändringarna är här. Den nya FN-rapporten från IPCC slår fast att vår förbränning av fossila ämnen är den avgörande orsaken bakom klimatförändringarna och att dessa redan leder till fler skogsbränder, översvämningar och andra naturkatastrofer.

Därmed är också tiden för ifrågasättande av detta och agerande som fördröjer en omställning över. Det behövs inte “andra röster” för att skapa “balans” i samtalet. Nu behöver vi ta till oss det tuffa budskapet och på allvar börja agera.

[ “Extremväder är det nya normala” ]

Ingenting kan längre vara sig likt i våra församlingar. Pandemin har fått lära oss att ställa om. Nu måste vi också förhålla oss till ett budskap som är kristallklart när det gäller de brutala konsekvenserna om vi inte gör en mycket snabb omställning av hela vårt samhälle.

Omställningen kräver både uppoffringar och en tydlig vision om en annan värld. Är det inte just det som Jesus så tydligt tränar sina lärjungar i?

Jesus talade om att livet inte handlar om att ha överflöd på ägodelar (Luk 12:15), att vi frikostigt ska dela med oss till de fattiga (Luk 12:33) och inte bekymra oss för morgondagen även när vi lever lika enkelt som fåglar och liljor (Matt 6:25 ff).

Om det är några som kan leda vägen till ett nytt hållbart samhälle, bortom konsumismen och den heretiska läran om evig tillväxt, så är det vi kristna. Vi kan träna människor hur vi bryr oss mer om varandra än om våra prylar och hur en tillväxt av omsorg och gemenskap är viktigare än växande materiella tillgångar.

Att hoppas på Guds framtid är inte ett alternativ till kloka och genomtänkta ­åtgärder.

—  Micael Grenholm och Lennart Renöfält

De konkreta uttrycken för denna enkla, klimatvänliga livsstil har de flesta redan bra koll på: förnybara energikällor, fossilfri transport, växtbaserad mat, minskad konsumtion av nyproducerade varor med mera. Det är inga nyheter, vi har vetat detta i flera decennier.

Här har kyrkan stor potential att leda vägen. Fastan har i hundratals år varit vegetariska eller veganska perioder i stora delar av kristenheten, många församlingar driver second hand-butiker, fler och fler installerar solceller på kyrktaken. Alltfler pastorer predikar om vårt ansvar att vårda Guds skapelse. Inom det växande nätverket Grön Kyrka delar församlingar tips och erfarenheter om hur man kan bidra i kampen för en hållbar värld.

[ Frida Park: Blir det bättre för klimatet om Slitefabriken stannar? ]

Läser vi FN-rapporten inser vi dock att vi inte löser klimatfrågan enbart genom enskilda personers ändrade livsstil utan genom gemensamma politiska beslut som gör det lätt och fördelaktigt att göra klimatvänliga val. En mycket viktig uppgift för oss som kristna är att på alla nivåer – lokalt, nationellt och globalt – kräva politiska åtgärder.

Om hundra dagar samlas alla världens länder till ett nytt klimatmöte i Glasgow. Från olika håll i Europa har pilgrimsvandringar startats på väg dit, och våra kristna systrar och bröder i Storbritannien mobiliserar nu för att ta emot deltagare och för att göra sin röst hörd.

Våra kontakter med systerkyrkor runt om i världen påminner oss om klimatfrågans globala rättviseaspekter. De som minst har bidragit till klimatkrisen drabbas först och mest av de förödande konsekvenserna.

Vi behöver möta existentiella frågor som väcks, inte minst hos unga människor som inser att det är ovisst hur deras framtid kommer att bli.

—  Micael Grenholm och Lennart Renöfält

Vissa oroar sig för att det är för sent och tycker att vi lika gärna kan ge upp. Till dem vill vi säga att hoppet i kristen tro inte innebär en tro att nederlag aldrig inträffar. Det kristna hoppet är ett åtagande, ett uppdrag. Vi går in i mörkret och tänder ett ljus, eftersom vi vet att det ytterst är Gud som är skaparen, upprätthållaren och fulländaren. Den ständigt verksamma Guden som fortsätter sända sin Ande över hela jorden, som fortsätter skapa, ger oss varje andetag och är med oss när vi dör.

[ Fredrik Wenell: Kyrkans bidrag till klimatfrågan är viktigt ]

Hoppet överger oss aldrig, men det är inte heller passivt. Att hoppas på Guds framtid är inte ett alternativ till kloka och genomtänkta ­åtgärder som svar på de situationer och uppgifter som vi konfronteras med.

Det finns många goda exempel på där kyrkan har mött människors sorg och oro i svåra livssituationer och vid katastrofer. Vi behöver nu förbereda oss i församlingarna för att kunna möta katastrofer på en ny nivå. Vi behöver möta existentiella frågor som väcks, inte minst hos unga människor som inser att det är ovisst hur deras framtid kommer att bli.

Klimatforskaren Gus Speth sa en gång att de största miljöproblemen är själviskhet, girighet och likgiltighet och för att adressera det behövs en andlig revolution. Vi tror att kyrkan är kallad till att leda den revolutionen. Låt oss be och agera för en omställning bort från fossilt beroende till en hållbar värld. Vi är sedan 2000 år utrustade just för en tid som denna.