Acceptera inte stagnation som ett faktum

Jag känner en djup oro för den negativa utvecklingstrend som pågår i mitt eget kristna sammanhang såväl som i hela Sveriges kristenhet. Som Frikyrkoundersökningen som presenterades tidigare i år visade är trenden inte tillväxt. Men vad blir följden av en fortsatt negativ utveckling vad gäller medlemmar och församlingar i svensk kristenhet?

Låt dessa mina enkla rader vara ett rop och upprop till alla er, syskon i Herren, om att denna utveckling måste brytas.

Att så både talar och sjunger vi om i våra gudstjänster. Men varför sår vi? Är det inte för att vi förväntar oss växt och skörd? För det är väl inte så att vi nu, medvetet eller omedvetet, accepterar en återkommande dålig skörd eller till och med missväxt och ser detta som ett normaltillstånd?

[ Små församlingar växer - men inte tillräckligt ]

Det pratas en del om den yngre generationen som bärare av den framtida kyrkan och utmaningarna med denna. Men för att vara väldigt tydlig och beskriva en verklighet: Hur ska en församling kunna attrahera en ung generation om den är oklar i sina mål- och visionsdokument eller ens har beaktat om man har förmåga att bedriva sin verksamhet om x antal år eller då ens finns kvar?

Jag menar att tillväxt är en andlig naturlag. Får vi inte tillväxt måste vi självklart fråga oss varför. Konstaterandet måste innebära att jag prövar min egen och församlingens kallelse. Annars ligger det nära till hands att jag genom att förringa betydelsen av tillväxt använder detta som en ursäkt för att inte göra de förändringar och omprioriteringar i mitt och församlingens liv som krävs för att en förändring ska komma till stånd. Det blir som om jag i stället för att välja att förvalta mitt pund optimalt väljer – av rädsla eller helt enkelt ovilja – att gräva ner det.

För det är väl inte så att vi nu, medvetet eller omedvetet, accepterar en återkommande dålig skörd eller till och med missväxt och ser detta som ett normaltillstånd?

—  Mats Arebäck

Kärleken, omsorgen och värmen är viktiga beståndsdelar i en växande församling och har oerhörd attraktionskraft. Men räcker detta?

De första kristnas inbördes kärlek och omsorg om de svaga imponerade och satte avtryck på dåtidens samhälle, men det stannade inte där. Det fanns också en andlig kraft i gemenskapen. Ordet åtföljdes av kraft och handling och människor blev befriande och helade. Andliga uttryck var vanliga. Det var alltså för samtliga nu nämnda uttryck som de troende var omtyckta av hela folket och “alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna” (Apg 2:43).

[ Så gammal är den typiska frikyrkomedlemmen ]

Jag är övertygad om att en besökare i våra församlingar i dag skulle bekräfta oss i vår strävan att vara kärleksfulla och omsorgsfulla, men hur är det med det andra kännetecknet?

För att en förändring ska komma till stånd är det alltid ett ledarskap som måste gå före och jag önskar att få se och höra er tydligare! Vi lekmän vill sedan vara bärarna av utmaningen.

Jag vill avsluta med två texter som får tala för sig själva:

“Det är ett känt faktum att det största hindret kristendomen har att bekämpa är den andligt döda massa som finns inom de kristna leden. Ingen väckelseverksamhet i världen förmår att lyfta en församling med en sådan belastning. Församlingen kan inte bli redskap till oomvändas frälsning med mindre väckelsen först får utföra sitt verk hos dessa medlemmar. Det är därför en väckelse alltid måste börja bland de troende.” (Lewi Pethrus i “Under den högstes beskärm”)

“Ni sår mycket men skördar litet. […] Ni strävar efter mycket men får litet. Skörden ni bärgar blåser jag på. Varför? Säger Herren Sebaot. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni har brått med era egna.” (Hag 1:6–9)

[ Jonas Melin: Ska frikyrkan överleva behöver vi plantera fler församlingar ]