Bryt segregationen i våra frikyrkor

I april 2021 gav journalisten Diamant Salihu ut boken “Tills alla dör” där han beskriver den dödliga gängkonflikt som pågår i Stockholmsförorterna belägna runt Järvafältet. I det som inte kan beskrivas som något annat än ett parallellsamhälle börjar ett gäng tidigare vänner döda varandra i diverse hämndaktioner, vilka inte lämnat någon i området oberörd.

Konflikten, som har tagit tiotals liv de senaste åren, fortsätter att skörda liv och kan vara ett av de värsta exemplen från förorterna på en misslyckad integration där det mesta gått fel. Även den uppmärksammade BRÅ-rapporten indikerar samma misslyckande från samhällets sida.

En underliggande problematik som blir tydlig i Salihus bok är “mellanförskapet”, något de flesta ungdomar i förorterna har erfarenhet av. Att inte känna sig helt hemma vare sig i den svenska kulturen eller i sina föräldrars kultur. För dem som växer upp i Sveriges förorter med föräldrar från ett annat land verkar denna erfarenhet vara regel snarare än undantag.

“Jag växte upp med vänner ifrån 50 länder. Här i Sverige är vi svartskallar, invandrarutländsk, men i mitt hemland blir jag kallad för svensk [...] Var är jag hemma när jag blir kallad för främling i mitt hemland?”

Fraserna kommer från Mohammad Alis låt “50 länder” där han sätter ord på vad som tycks vara en generations längtan efter ett hem. En plats att känna sig hemma på utan att vara annorlunda, en plats där ens existens inte alltid behöver rättfärdigas. En plats där du inte behöver berätta hur ditt namn uttalas eller vilket land du “egentligen” kommer från, en plats där du inte alltid är annorlunda.

Det blev smärtsamt tydligt att de ungdomar som vuxit upp i förorten kände sig främmande inför den frikyrkliga kulturen.

—  Hanna Leonardsson, Anton Thilander och Anton Karlsson

För några år sedan anordnades ekumeniska ungdomsmöten i Stockholm, möten som Husbykyrkans ungdomsgrupp deltog i. Under samlingarna blev det smärtsamt tydligt att de ungdomar som vuxit upp i förorten kände sig främmande inför den frikyrkliga kulturen. De upplevde sig annorlunda och att de förstörde för andra bara genom sitt sätt att vara. Deras uttryckssätt och framtoning var inte som andra frikyrkoungdomars. De uttryckte “vi hör inte hemma här, vi är outsiders.”

För oss som vuxit upp, bor i eller verkar i de mångkulturella förorterna där hela världens kulturer möts i ett virrvarr av liv och rörelse, blir två tendenser särskilt påtagliga. Dels att samhället blir mer och mer mångkulturellt – något som inte tycks avta inom en överskådlig framtid, snarare tvärtom. Dels segregationen, där förståelse och genuina möten över kulturella och etniska gränser blir allt svårare, inte minst mötet mellan förorterna och det övriga samhället.

[ Fredrik Lignell: Kyrkans uppgift är att korsa gränser ]

De barn som växer upp i mellanförskapet blir ofta länken mellan det samhälle de växer upp i och deras föräldrar. Språket och kulturen blir ofta ett hinder för föräldrarna vilket tvingar barnen att agera tolkar. Barnen blir då brobyggare mellan familjen och ett samhälle som de själva många gånger inte helt förstår eller ens vet om de är önskade i. Ett samhälle som inte heller förstår dem i mellanförskapet.

Hur är det då med frikyrkan? Även vi är en del av segregationen, vare sig vi vill det eller inte. I mötet mellan det etablerade samhället och de i mellanförskapet tillhör svensk frikyrklighet ofrånkomligen den etablerade sidan. I frikyrkan, ett till största del etniskt homogent sammanhang, formas frikyrkokulturen därefter. Är detta en kultur där personer som vuxit upp i mellanförskapet känner sig hemma? Vår erfarenhet säger att det inte är så, än.

Om vi inte naivt tror att svensk frikyrkokultur redan är det absoluta förkroppsligandet av Guds rike, bör dessa röster få vara en berikande tillgång för oss.

—  Hanna Leonardsson, Anton Thilander och Anton Karlsson

Det är först i mötet med andra kulturer man kan upptäcka sina brister och hur udda man själv egentligen är. För att få syn på den egna kulturen krävs en inlyssnande och bemötande attityd gentemot dem som befinner sig utanför det egna sammanhanget. Därför behöver vi lyssna till och försöka förstå situationen för de personer som växer upp i mellanförskapet.

[ Love the Hood Bergsjön vill arbeta mot dåligt rykte ]

Om vi inte naivt tror att svensk frikyrkokultur redan är det absoluta förkroppsligandet av Guds rike, bör dessa röster få vara en berikande tillgång för oss. Finns de inte redan i församlingen behöver vi hitta andra sätt att höra deras röst! Vår erfarenhet från Husbykyrkan är att personer som befinner sig i mellanförskapet varit oerhört svåra att nå och behålla i församlingen. Har vi varit blinda för vår egen kultur och för dåliga på att lyssna in?

1804 fick amerikanarna Meriwether Lewis och William Clark i uppdrag att undersöka om det fanns en användbar vattenväg från Missourifloden till Stilla havet. Resan blev inte alls vad de förväntat sig. I stället för att möta Stilla havet mötte de Klippiga bergen. Lewis och Clark, som tränat för att genomföra resan med kanot, blev nu tvungna att bege sig ut på okänd mark. Expeditionen blev ändå en framgång tack vare Sacagawea, en urinvånare som blev deras guide på resan över bergen. Det som för Lewis och Clark var okänd mark var för Sacagawea ett välkänt hem.

För många av oss är det nödvändiga kulturöverskridandet okänd mark. För att navigera i detta nya landskap behöver vi guider som känner terrängen. Vilka guider finns i din församlings närhet som ni behöver lyssna in?