28 september 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Klimatkrisen behöver komma ner på jorden

Replik. En upprättad relation till skapelsen börjar med gräsrötterna, i det nära och lokala, och som församling kan vi bidra med ett vittnesbörd om en försonad skapelse, skriver David Wiljebrand.

Demonstration för klimatet.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

“Domedagen är nära! Omvänd er!” Mikrofonen distar av helvetespredikantens eldiga förkunnelse. De fromma, insatta på första bänk ropar instämmande “Amen!” medan folk längre bak inte orkar med och lämnar mötestältet. Apokalypsutmattade.

Klimatlarmen har gjort apokalypsen het igen, men med nya predikanter. Vi som har erfarenhet av frikyrkans ödesmättade sista-tiden-förkunnelse känner igen mönstret och tematiken. Och kanske klumpen i magen. Man orkar inte höra mer. Ju radikalare förkunnelse, desto fler döva öron. Mänskligheten marscherar mot ett stup, men trots allt tydligare information och larmande varningar om stupet är det få som vänder om. Och även om larmen är korrekta i huvudsak, är det många i våra församlingar som har en dålig känsla i magen. Vad är det som skaver?

Enligt Kantar Sifo (2019) ifrågasätter visserligen inte det stora flertalet svenskar (86 procent) människans klimatpåverkan, men viljan till åtgärder och förändring tenderar vara som minst i de frågor som påverkar oss mest. Samtidigt är oron som störst för närliggande kriser, som svenska skogsbränder, medan problem längre bort oroar minst.

Den åtgärd som flest är positiva till att genomföra är att “exportera kunskap om minskade utsläpp”. Skillnader mellan stad- och landsbygd är också̊ tydliga: Glesbygdsbor är minst positiva till drivmedelsskatter, medan unga storstadsbor oftare anser (felaktigt) att jordbrukssektorn tillhör de största utsläppsskurkarna. Grovt sagt erkänner vi alltså att det finns problem, men är oss själv närmast. Och lösningen antas vara – som vanligt i vår starka upplysningstradition – mer information.

Att fakta knappast biter på människans fallna natur, kunde Paulus ha berättat för dem för länge sedan.

—  David Wiljebrand

Klimatpsykologer poängterar dock att mer information har liten effekt på livsstilsförändringar. Att fakta knappast biter på människans fallna natur, kunde Paulus (Rom 7:14–20) ha berättat för dem för länge sedan. Ändå tycks många tro att bara vi läser högt ur IPCC-rapporten kommer alla att förändra sina liv.

Att prata om “klimatet”, som vore det ett eget subjekt med ansikte och tårar, något vi ska “rädda”, har dessvärre precis den höga graden av abstraktion, komplexitet och avstånd i tid och rum för att inte väcka våra etiska sinnen särskilt mycket.

För många, inte minst för människor långt ifrån den politiska makten, blir “klimathotet” något väldigt avlägset. Klimatsimuleringar, utsläppsrätter och CO2-ekvivalenter är inte enkla att relatera till vardagslivet, kyrka och lärjungaskap. För att inte tala om Bibeln. Att bli “vegan för klimatet” är lika främmande för älgjägaren i Blattnicksele som det var för en galileisk fiskare från första århundradet.

Domedagsförkunnelsen har tystnat i kyrkorna men hörs nu från mediernas rapportering och från andra klimatnyfrälsta. Syndakatalogen har de också̊ övertagit, skriven av de nya skriftlärda, med uppmaningar om etiska konsumtionsregler, ofta bäst anpassade för bemedlade stadsbor. Hopp har blivit lika med positivt tänkande. Nåd talas det mindre om. Och Gud är död och begraven sedan länge. I tronstolen sitter nu världsliga herrar. Och det är till dessa klagoropen nu höjs: “Politiker! Kom till vår räddning! Skynda till vår frälsning!”

För Bibelns agrara människor var sambanden mellan jorden, maten, regnet, högtiderna och gudstillbedjan självklara.

—  David Wiljebrand

Att världen och mänskligheten egentligen är dödsdömd är emellertid inga nyheter för kristna. Hotbilden är inte “överdriven”. Den är underdriven. Och den är alltför ofta reducerad just till en “klimatkris”. Jodå, skogsskövling, artutrotning, kemikaliespridning och vattenbrist dyker också̊ upp på agendan, men oftast underordnat berättelsen om klimatkrisen.

Överhettningen finns inte bara i hav och på land, det kokar också̊ i våra hjärnor. Själen är överhettad. Världsekonomin är en tryckkokare färdig att explodera. Krisen omfattar hela samhället. Det är en relationell kris, en moralisk kris och som bland annat Grenholm och Renöfelt påpekar, en andlig kris. Allt hänger nämligen ihop, precis som antikens människor såg det, inklusive Bibelns författare.

Allt styrdes av Guds ordning, tänkte man. Hos profeterna beskrivs hur folkets gudsfrånvändhet får politiska, ekonomiska, sociala, moraliska och – nota bene! – ekologiska konsekvenser. För Bibelns agrara människor var sambanden mellan jorden, maten, regnet, högtiderna och gudstillbedjan självklara. Ändå gick allt utför, och Gud själv kom ner och satte sina fötter på jorden.

Paulus förkunnar att Kristus är den som sammanhåller allt och försonar hela skapelsen. Men relationen är risigare än någonsin till Guds skapelse för den moderna, urbaniserade konsumistsvensken och kristenheten har sina fingrar nersölade precis lika djupt i oljefatet som alla andra.

En upprättad relation till skapelsen börjar med gräsrötterna, i det nära och lokala. Som Guds trädgårdsmästare kan vi börja förstå de ekologiska, ekonomiska och sociala sambanden, och som församling formeras till ett vittnesbörd om en försonad skapelse.

Men när kyrkan nu skamset försöker implementera “klimatfrågan” är jag rädd att kristen tro upplevs reduceras till en verktygslåda för klimatvänlig etik och praktik, nyttig för ett mer relevant projekt. Men om inte hoppet om uppståndelsen är något större än en drivkraft för “positivt tänkande”, har då inte Kristus dött förgäves?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar