Daniel Eiserman frågar sig i Dagen 8/9 vilken information vi bör akta oss för. Jag menar att den som är overifierbar och bortom vår individuella kunskapsnivå lätt kan vilseleda oss.
Jag bär samma övertygelse som Eiserman, att sanningen ska göra oss fria. Men jag vågar också anta att vi är överens om att det som påstås vara sant inte alltid är det. I slutet av Eisermans debattartikel kommenterar Elisabeth Sandlund hur hon missuppfattats i sin ledartext och lyfter fram vad jag ser som det viktigaste perspektivet i denna diskussion. Det är orimligt att tänka att jag ska kunna resonera mig fram till vad som är sant i alla lägen. I stället behöver jag, när jag saknar kompetens, lyssna till dem som har förståelse för ämnet och faktiskt vet vad de pratar om.
Men utan relevant kunskap i frågan skulle jag väldigt enkelt kunna bli vilseledd.
— Roland Dahl
Jag som individ ska vara vaksam och källkritisk, ja! Men utan relevant kunskap i frågan skulle jag väldigt enkelt kunna bli vilseledd. Därför behöver det finnas en tillit till att vetenskaplig konsensus är just tillförlitlig. Vetenskapen har tidigare fungerat så att när teorier visat sig vara felaktiga eller bristfälliga, har den nya och mer underbyggda uppfattningen konkurrerat ut den gamla.
Alltså, om vi verkligen är intellektuellt ärliga, så innebär en prövning av en teori också att motivera hur den är att föredra framför den konsensus som råder. Det vill säga att pröva påståendet genom att låta det bemötas av den etablerade forskningen och vetenskapen. Det är här fenomenet konspirationsteori uppstår.
[ Jacob Rudenstrand: Gäller inte ”lyssna på vetenskapen” för Jesusforskningen? ]
Åtminstone är min erfarenhet att de flesta konspirationsteorier förblir just konspirationer, snarare än teorier. För i stället för att föra sakliga diskussioner om vilken teori som har starkast grund, förs samtalet kring att resultat inte är att lita på, eller att de drivits fram av annan agenda.
Alltså, ingen diskussion om de sakliga teorierna, utan om motiv och karaktär, om att vissa resultat är medvetna lögner. Då handlar det inte längre om att pröva teorin utan om att pröva konspirationen, vilket tilldrar sig personer även utan saklig kunskap i ämnet.
“Kan det vara sant?” tänker någon. Visst kan det vara sant i vissa fall. (Frågan är om man lika ofta tänker: “Kan det vara falskt?”)
Sanningen gör mig bara fri om den är just sann.
— Roland Dahl
Samtal som uppehåller sig vid det konspiratoriska är svåra att avgöra sanningshalten i. För hur svarar vi när någon påstår att det begåtts medveten mörkläggning av resultat, eller att någon drivs av tvivelaktiga motiv?
Om det bara handlar om min egen förmåga att resonera mig fram till vad som är sant kan jag hamna i ett läge där jag blir bunden vid något jag tror är sant. Sanningen gör mig bara fri om den är just sann. Lyssnar jag till dem som har förståelse för ämnet, och tar hjälp av etablerad vetenskap, ökar jag mina chanser att låta sanningen göra mig fri.
I slutändan måste vi alla välja att sätta vår tillit till något större än oss själva. Konspirationer ska bemötas! Och de enklaste sätten jag känner till är transparens och källkritik.
[ Läs tidigare inlägg | Daniel Eiserman: Utgå inte ifrån att alla konspirationsteorier är falska ]
