25 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Se upp när maktbalansen förskjuts i församlingen

Replik. Med målet att se större tillväxt förändrar en del församlingar sin organisation, ibland med stora konsekvenser för insyn och påverkan, skriver Magnus Jonegård.

Det finns en faktor som påverkar maktbalansen mycket, skriver Magnus Jonegård.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Ordet makt upplevs ibland vara negativt laddat. Men en ledare som fått ansvar att leda en grupp i församlingen, eller hela församlingen, har faktiskt också tilldelats makt i relation till ansvaret. Däremot finns det tyvärr exempel på hur dessa maktbefogenheter har missbrukats. Att det råder maktbalans i församlingen är därför viktigt för att lyckas hantera sådant missbruk i tid.

I debattartikeln “Se upp med maktmänniskor” (Dagen 10/9) lyfter Per-Gustaf Eriksson extremfallet av maktmissbruk: Knutby. I en senare debattartikel pekar Ulrik Josefsson på att “Delaktighet minskar maktmissbruk” (Dagen 23/9).

Efter att som församlingskonsult ha samarbetat med omkring 25 församlingar har jag på nära håll sett problematiken som dessa debattartiklar tar upp. Min erfarenhet är att det kan vara svårt att hantera maktmissbruk när delaktighet inte står högt i kurs hos ledarskapet i församlingen. Makten tenderar i en del fall att gå från balans till obalans. Men hur gör vi för att undvika att hamna fel?

Förenklat uttryckt kan man fråga sig om “pastorn har en församling” eller om “församlingen har en pastor”.

—  Magnus Jonegård

Det finns en faktor som påverkar maktbalansen mycket, och det är hur församlingen är organiserad. Förenklat uttryckt kan man fråga sig om “pastorn har en församling” eller om “församlingen har en pastor”.

Om “pastorn har en församling”, en apostoliskliknande ledarskapsmodell, kan styrelsen utgöras av andliga ledare där pastorn är både föreståndare och ordförande i församlingen. Makten ligger i styrelsen och församlingen får information om vissa beslut som styrelsen tagit.

I extremfallet omger sig föreståndaren av ja-sägare i styrelsen och har därmed all makt. Församlingen blir toppstyrd och ord som till exempel transparens lyser med sin frånvaro och har i stället bytts ut mot en tystnadskultur.

Ur en föreståndares synvinkel kan det finnas en lockelse i att organisera sig på detta sätt. Orsaken till att det kan verka lockande kan till exempel vara att för få kommer till tro i församlingen och man ser hur församlingar – framför allt utomlands – har stor framgång med denna organisationsmodell. Slutsatsen är snabb och enkel: Detta är nyckeln till framgång. Maktbalansen lider nu skeppsbrott, vilket kan få konsekvenser som man kanske inte räknat med.

Den organisationsmodell som är näst intill motsatt den ovan beskrivna är “församlingen har en pastor”. Detta är den vanliga föreningsmodellen med valberedning, en vald styrelse och där full demokrati råder. Föreståndaren är mer av en tjänsteman och ingår normalt sett inte i styrelsen mer än som adjungerad.

Denna modell har stor öppenhet, men kritiseras ofta för att föreståndaren som andlig ledare har för lite makt och att församlingen därmed inte växer. Kritikerna pekar även här på obalans avseende makt.

Ett mellanting är den klassiska karismatiska modellen med både styrelse och församlingsledning (äldstekår). Generellt sett leds församlingsledningen av föreståndaren som huvudsakligen har hand om andliga frågor medan styrelsen fokuserar på de mer praktiska. I denna modell finns maktbalansen inbyggd mellan styrelse och församlingsledning samt förstärks av att församlingen är delaktig i många beslut.

I Sverige i dag finns ett antal församlingar som rör sig bort från en klassisk karismatisk modell.

—  Magnus Jonegård

Olika församlingar har från grundandet av församlingen valt någon av ovanstående tre modeller. Många är kvar i ursprungsmodellen. I Sverige i dag finns ett antal församlingar som rör sig bort från en klassisk karismatisk modell med styrelse och församlingsledning, mot en mer apostoliskt inriktad modell med en styrelse där föreståndaren är ordförande.

Jag uppfattar att man tror att förändringen, tillsammans med delvis ny strategi, kommer att leda till en större församlingstillväxt. Strategin fokuserar ofta på att prioritera människor i åldersspannet 20–40 år genom relevanta gudstjänstformer som passar denna målgrupp. Ofta räknar man med att runt 20 procent av medlemmarna inte kommer att gilla förändringen. Många av dessa kommer att lämna församlingen, men eftersom tillströmningen av nya människor beräknas bli så mycket större anser man ändå den kostnaden vara värd det.

Men är detta ett bibliskt sätt att tänka om människor? Jag förstår att församlingar behöver förändras över tid. Bibelns budskap är detsamma men behöver uttryckas på ett relevant sätt i vår tid. Men varför dessa snabba förändringar och med hjälp av förskjuten maktbalans?

Innan jag utbildade mig till pastor för knappt 20 år sedan jobbade jag bland annat som konsult med förändringsledning mot olika företag. Företagen förstod vikten av att förändring skedde på ett sådant sätt att man så långt det var möjligt fick med sig personalen. Om företag är måna om sina anställda borde församlingsledningar vara ännu mer måna om sina medlemmar.

Det finns arbetssätt som kan tillämpas vid förändringar i en församlingsverksamhet där man har som mål att hundra procent av medlemmarna ska stanna och trivas. Varför används inte dessa? Om dessa arbetssätt är okända – konsultera människor som kan dem. Utbildning i förändringsledning behöver också vara en del av våra pastorsutbildningar samt i olika vidareutbildningssammanhang.

Förändringar kan genomföras med oförändrad god maktbalans!

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar