Att vägra våld när utsatta behöver försvaras är ont

Är pacifism enda hållbara vägen eller är krig ett nödvändigt ont? Frågan har debatterats i Dagen av Pascal Andréasson, som förespråkar den pacifistiska linjen (Dagen 15/9), och följts av en replik av Edel Irén Lappin, som hävdar att krig ibland kan vara ett nödvändigt ont (24/9).

Att krig inte bara är onödigt utan även medför ondska tror jag de flesta håller med om. Samtidigt tror jag att även pacifism kan medföra ondska och att krig ibland är enda utvägen.

Under min prästtid har jag varit knuten till försvarsmakten i själavårdsbefattning. Som militärpastor vid ett stort antal utbildningsförband, krigsplacerad som fältpastor i flera fältförband och vid flera utlandsförband under FN- och Nato-ledning har jag ofta fått fundera över min roll och uppgift. Det har även inneburit att brottas med frågor som den jag inledde med: Är den enda hållbara vägen pacifism, eller kan ibland krig vara något vi måste acceptera för en god anledning?

När det gäller pacifism har jag landat i att det förhållningssättet ibland är av godo men ibland av ondo. Om man vägrar använda våld för att försvara eller rädda medmänniskor som utsätts för våld eller övergrepp blir den pacifistiska handlingen ond och man blir en medlöpare.

Anledningen till att gå i försvar får inte vara önskan att bidra till krig, död och lidande utan att försvara liv och frihet när hotet inte kan avvärjas med fredliga medel.

—  Matts Martinsson

När det gäller krig tror jag att många kristna tar avstånd från anfallskrig som har som motiv att utöka makt och inflytande, det vill säga att erövra landområden eller länder. Däremot kan anfallskrig för att befria en förtryckt och plågad befolkning när ingen annan påverkan hjälper nog i vissa situationer försvaras.

[ Fredrik Wenell: Kristna har ansvar att göra motstånd mot våldet ]

Försvarskrig när eget territorium och befolkning hotas och angrips tror jag de flesta kristna kan acceptera även om det kommer att medföra förluster och lidande för oskyldiga. Anledningen till att gå i försvar får inte vara önskan att bidra till krig, död och lidande utan att försvara liv och frihet när hotet inte kan avvärjas med fredliga medel. Det är viktigt att folkrätten respekteras och att man följer gällande konventioner för krigföring, folkrätten i krig, och det är viktigt att göra skillnad på militära mål och civilbefolkning.

Att sända fredsbevarande styrkor att stå mellan stridande parter för att förhindra fortsatt krigföring eller att strider återupptas och att ge skydd åt civilbefolkningen tror jag är något gott ur kristen synpunkt.

Om all våldsanvändning skulle vara emot en kristen hållning är jag tämligen övertygad om att Johannes döparen nog gett ett annat svar än han gjorde när soldater kom till honom och sökte omvändelse och förlåtelse för sina synder. Inte heller när Jesus mötte soldater ställde han sig negativ till deras yrke.

Som kristna och Jesus lärjungar måste vi fundera över och be över var gränsen går för deltagande eller inte i våldsanvändning för att motverka det ondas utbredning.

[ Läsarpodden om pacifism, krig och en krisande manlighet ]