20 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Maktmänniskor i kyrkan är betydligt vanligare än ovanligt

Replik. Det kanske inte är något jättestort problem med maktmänniskor i församlingen, men det är betydligt vanligare än ovanligt, skriver Andréas Skogholm.

Det räcker med en maktmänniska för att skapa splittring bland medlemmar.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

I Dagen har det publicerats flera artiklar på temat “maktmänniskan i församlingen”. Som pastor och ledare i en församling är detta ett viktigt ämne för mig. Jag vet att många människor genom historien, både den tid som ligger nära oss och längre bakåt i tiden, på ett mycket negativt sätt har drabbats av maktmänniskan i våra sammanhang.

Jag har sett andra bli utsatta, och även själv upplevt problematiken med maktmänniskor – eller narcissister, som vissa hellre vill kalla dem. Precis som Stefan Swärd skriver i sin krönika (Dagen 22/9) så är det inte många människor som kvalar in som maktmänniskor. Dock är min erfarenhet att det är betydligt vanligare än ovanligt. Swärd skriver även att det finns större problem i kyrkan än maktmänniskor. Min motfråga blir: Även om så är fallet, ska vi då blunda för detta problem?

Grejen med maktmänniskor är att det inte krävs många för att de ska utgöra stor skada. Tvärtom, det krävs endast en, i ledarställning, för att lämna ett lass med rutten frukt efter sig. Det räcker med en enda människa för att få individer att lämna församlingen. Det räcker med en maktmänniska för att skapa splittring bland medlemmar. Ibland leder det till att hela församlingen klyvs i två och går skilda vägar med en besk eftersmak.

Joel Halldorf skriver (Dagen 9/9) att problemet kan vara större i växande församlingar eftersom det finns en förlåtande attityd mot felsteg då framgången är större. Jag tror att det ligger sanning i detta påstående, men vi behöver alla vara medvetna om att problemet med maktmänniskan inte bara finns i växande församlingar utan i alla olika typer av församlingar där det finns ledare. Både i välfungerande församlingar men också i slutna.

Maktmänniskan vet oftast inte själv om att denne är just en maktmänniska.

—  Andréas Skogholm

Det är givetvis inte alltid pastorn som är maktmänniskan. Det kan lika gärna vara någon i församlingsledningen, eller någon ledare i en smågrupp eller söndagsskolan. Ingenstans går vi säkra för maktmänniskan. Där det finns ledare, finns det risk för en maktmänniska i funktion.

Absolut finns problem som är större. Absolut stämmer det att det inte är så många människor som är maktmänniskor. Men det är ingen orsak för oss att inte ta itu med detta problem. Tvärtom måste vi ta itu med det. Vi får inte, i Jesu Kristi församlingar, lämna rutten frukt efter oss på grund av dåliga ledare.

Ulrik Josefsson (Dagen 23/9) skriver att sann delaktighet kan vara en väg ut ur problematiken. Det är en god tanke men tyvärr fungerar den inte. Varför? Eftersom det är först när det är försent som vi vet att vi släppt fram en maktmänniska.

Maktmänniskan är entusiastisk, älskar att vara med och dra sitt strå till stacken och kan tala gott för sig själv. Den ger beröm till andra när den behöver, och om det gynnar personen själv kan den till och med säga ett förlåt. Den ger alltid ett positivt intryck.

Maktmänniskan vet oftast inte själv om att denne är just en maktmänniska. Den lever oftast i en illusion av att vara en bra ledare och tar åt sig av dem som hyllar den. Men den tar inte åt sig av åsikter från dem som kommer i vägen – de ses som “motståndare”. Motståndarna körs över, ofta med hårda och nedsättande ord som minskar motståndarens självförtroende och gör så att denne inte kommer orka ta striden.

Och om han eller hon orkar strida och väljer att berätta för någon annan ledare om sin upplevelse, till exempel för pastorn, är det inte ovanligt att den får till svar: “Nej, men du måste ha missförstått honom. Han är ju en sådan bra ledare och får mycket saker gjort. Han kan inte ha sagt dessa grejer till dig.” Så blir offret misstrott och självförtroendet sänks ytterligare.

Om den frukt jag lämnar efter mig inte är god, då ska ni våga konfrontera mig.

—  Andréas Skogholm

Hur ska vi göra för att komma till rätta med detta? Det finns flera svar på denna fråga, för ett svar kan inte lösa problemet. Det jag denna gång vill lyfta fram är: Lyssna på följaren, lyssna på “motståndaren” och inte ledaren.

Vi talar i kyrkan om hur viktigt det är med god frukt. Se då på frukten. Våga fråga församlingsmedlemmar om hur det är i församlingen. Fungerar pastorn? Fungerar de andra i ledarskapet? Har du råkat ut för något nedsättande? Har du sett andra råka ut för något negativt som inte hör hemma i en församling?

När jag ska mätas som pastor – hur jag fungerar som ledare, hur mina predikningar är, hur jag är med människor – så ska ni inte fråga mig. Ni ska fråga dem som följer mig, dem som lyssnar till mig och dem som jag möter. Om den frukt jag lämnar efter mig inte är god, då ska ni våga konfrontera mig.

Du som är drabbad av en maktmänniska, eller känner till en i församlingen: Våga lyft fram det i ljuset. Fråga andra ifall de också är utsatta. Fatta mod och bryt tystnaden.

Och du ledare! Sluta lyssna enbart till andra ledare och börja lyssna till de människor som följer. Ta deras ord på allvar. En individs kritik må vara ett undantag som kan vara följden av ett missförstånd eller delade åsikter. Men när den ruttna frukten är ett mönster, ja, då behöver vi ta itu med problemet.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar