28 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Reducera inte kristendomen till moralism och goda råd

Att hyvla ner unika sanningsanspråk i syfte att motverka polarisering mellan människor av olika tro eller för att inte stöta bort den moderna människan, är fel väg att gå, skriver Jacob Rudenstrand.

Två människor tittar på ett kors.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Samtidigt som Sverige kanske är Europas mest sekulariserade land, visar flera studier att de senaste decenniernas migration har medfört att vi i dag också lever i ett av Europas mest mångreligiösa länder. Detta har skapat nya utmaningar för den kristna församlingen.

På samhällsplanet innebär det rent generellt att vi alla behöver lära oss att leva med varandras olikheter. Även om nya religiösa och kulturella minoriteter givetvis behöver lära sig att läsa av majoritetssamhällets regler och koder och integreras i ett för dem radikalt annorlunda land, ställer den nya situationen också krav på majoritetskulturen. Vi kommer onekligen att se återkommande debatter och spänningar kring religiösa uttryck i offentligheten.

För kristna innebär detta även andra utmaningar. En sådan är risken att glida över i tron på en religiös pluralism: Att alla religioner egentligen är uttryck för tillbedjan av samma Gud. Är det inte enklast att i vårt mångreligiösa samhälle se olika religiösa sanningsanspråk som lika giltiga? På så sätt försvinner all friktion, är tanken.

För att motverka polarisering och främlingsfientlighet försöker man minimera tydliga skiljelinjer mellan olika religioner. Det viktiga blir att betona religion som en väg till fred snarare än att predika Honom som är fridsfursten.

Radikala sanningsanspråk som utmanar det moderna tänkandet skrämmer alltså inte bort människor, utan lockar dem att undersöka kristendomens sanningshalt.

—  Jacob Rudenstrand

Motivationen må vara att formulera en kristen tro som inte stöter bort nutidsmänniskan eller polariserar, där vad som uppfattas som kontroversiellt såväl som obekvämt hyvlas ner. Även om detta kan uppfattas som sympatiskt, är det ändå helt fel väg att gå.

När den nyligen bortgångne episkopale biskopen John Shelby Spong försökte sig på liknande moderniseringsprojekt – han såg tron på Gud som skapare, jungfrufödseln och inkarnationen som omöjliga och att Jesus dog för våra synder som något “barbarisk” – blev resultatet det motsatta.

Syftet var att “rädda” kristendomen för vår samtid, men som min vän Mark Tooley vid det Washingtonbaserade Institute on Religion and Democracy har konstaterat störtdök Spongs eget stift i antal medlemmar under hans tid som biskop. Och tvärtom: De väckelsekristna rörelserna som han avfärdade växer. Radikala sanningsanspråk som utmanar det moderna tänkandet skrämmer alltså inte bort människor, utan lockar dem att undersöka kristendomens sanningshalt.

Skylt med orden Jesus räddar.

Trots detta har Spongs idéer fortfarande stöd i Sverige. För ett par år sedan bildades det inomkyrkliga nätverket “Kristen bortom Gud”, som sade sig stå för en “icketeistisk kristendom”. Det vill säga: En kristendom befriad från Gud.

Förutom att initiativet väckte både kritik och en rad frågor – kan man vara sekulär-humanist utan att anta ateistisk naturalism? Kan man vara muslim utan att bekänna Muhammed som Allahs profet? – tydliggör det hur man på en del håll har köpt den sekulära upplysningsfilosofins kritik av kristen tro. De existentiella behoven finns kvar men man försöker lösa problemet genom att formulera en gudlös religion.

Att betona Guds kärlek på bekostnad av hans helighet, landar bara i en tro på en Gud som är människans egen avbild.

—  Jacob Rudenstrand

En annan variant på temat att tömma kristen tro på dess unika anspråk, är tron att Gud redan har räddat alla människor eller kommer att göra det: universalismen.

Tanken på att människans synd har separerat henne från Gud och att Gud en dag kommer döma hela mänskligheten, något Jesus själv återkommer till, upplevs inte sällan som stötande. Universalismen predikar i stället att oavsett om människor bekänt Jesus som Herre eller ej kommer hon bli frälst. Men att betona Guds kärlek på bekostnad av hans helighet, landar bara i en tro på en Gud som är människans egen avbild.

På liknande sätt tenderar Jesus att reduceras till en “böjbar” gestalt, som Göran Greider uttryckte det i en intervju i Dagen inför kyrkovalet, där “han är en prototyp” för ens egna politiska eller etiska preferenser och hållningar. Även detta är ett sätt att tilltala nutidsmänniskan.

Därför var det inte förvånande att se kampanjer som presenterade en politisk Messias, något som vår Herre själv markerade mot. Frågan är dock om Greider hade varit lika beredd att se exempelvis Karl Marx som en “böjbar prototyp” för någon annans politiska eller teologiska preferenser.

Lekmän såväl som präster uttryckte i samtal i samband med kyrkovalet hur Jesus är den ende vägen till Fadern – för oss kristna. Men för andra religiöst troende kunde det mycket väl vara annorlunda. Att utvärdera andra övertygelsers sanningsanspråk, vilket vi regelbundet gör i såväl det politiska som privata livet, tycks enligt många vara något som vi som kristna ska akta oss för.

Nutidsmänniskan behöver inte en kristendom tömd på sitt unika innehåll. Vägen framåt i ett samhälle där kristen tro måste samsas med andra livsåskådningar är inte att fila bort all friktion, utan att med kärlek predika sanningen. En kristen tro som förkastar centrala övertygelser om vem Jesus är, vad han har gjort och varför människan behöver omvända sig och bli räddad, reduceras snabbt till enbart moralism och goda råd – och det är inget evangelium.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar