07 december 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Det pågår inget storskaligt könsexperiment på barn, Frida Park

Det är mycket av mänskligt liv som vi kan ställa oss frågande inför. Men Kristus har aldrig begärt av oss att vi ska förstå. Det han begär är att vi ska älska, skriver Ann-Christine Ruuth i ett svar på Frida Parks ledare om läraren i Järna som vägrade kalla en elev för hen. Dagens Frida Park svarar direkt under artikeln.

Nej, Frida Park, det är inte modigt av en lärare att bryta mot diskrimineringslag och fastställd läroplan och utsätta ett barn för diskriminering.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Nej, Frida Park, det är inte modigt av en lärare att bryta mot diskrimineringslag och fastställd läroplan och utsätta ett barn för diskriminering.

I själva verket sällar sig läraren genom sitt handlande till en lång rad som genom historien använt sin kristna övertygelse som argument för att hindra människor att leva i frihet och jämlikhet.

Hur många unga människor som diagnostiserats med könsdysfori i Sverige är det ingen som vet. Vad vi vet är att antalet under senare år stigit kraftigt. Det gäller inte bara Sverige utan hela västvärlden. Orsakerna har vi ännu inget svar på.

Till detta går att förhålla sig på flera sätt. Antingen kan man som Frida Park bli alarmerad och se det som ett hot. Eller också kan man tacka Gud för att det nu faktiskt är möjligt för en ung människa att tala öppet om sitt innersta utan att omedelbart bli ifrågasatt, få en risbastu eller förklarad för sinnessjuk.

Det förutsätter förstås att denna unga människa inte får en lärare av det slag som nu är uppsagd. Eller råkar vara en del av en kristen församling där den allmänna meningen är att samma unga människa sätter sig upp mot det som tolkas som Guds skapelseordning.

Det som skett och sker är att unga människor får hjälp av expertis att hantera den oro de känner över att inte höra hemma i det kön de en gång tilldelades.

—  Ann-Christine Ruuth

Nej, Frida Park, det pågår inte något “storskaligt experiment på barn” i den svenska sjukvården. Det som skett och sker är att unga människor får hjälp av expertis att hantera den oro de känner över att inte höra hemma i det kön de en gång tilldelades.

De får, efter att ha stått i kö i två år eller mer, möta erfarna läkare och andra som tar dem på allvar, lyssnar på dem och deras föräldrar och försöker hitta sätt att hjälpa dem att leva ett meningsfullt liv.

Nu hänvisar Frida Park i sin ledare till ett brittiskt domslut, intressant nog utan att ge läsaren hela berättelsen. Det handlar om Keira Bell, en ung brittiska, som genomgick hormonbehandling men senare kom fram till att hon ville leva i det kön hon en gång tilldelades.

Hon anklagade då vården för att inte ha ställt tillräckligt rannsakande frågor och för att de borde ha insett att hon som då var 16, var för ung för att kunna fatta sådana beslut. Rätten ansåg att hon hade rätt och beslutade att ingen under 18 skulle få en sådan behandling utan tillstånd av en domstol.

Beslutet överklagades av den (enda) instans inom sjukvården i Storbritannien som genomför nämnda behandling. Högsta domstolen har nu gett dem rätt, bland annat med motiveringen att de som vet och som har att besluta om vården är de som är experter inom området, inte ledamöter i en domstol. Eller för den delen ledarskribenter i en dagstidning.

Men det jag finner mest stötande i Parks ledare är trots allt inte bristen på kunskap. Den kan jag möjligen överse med även om jag tycker mig ha rätt att vänta mer av den som skriver ledare i en dagstidning i dessa tider av halvsanningar och “fake news”.

Nej, det som berör mig mest är den avsaknad av medkänsla och respekt för de människor det handlar om. Park skriver att “om könsdysfori skapar lidande är det inget mot vad ett ångrat könsbyte kan leda till”. Men det finns inget VM i lidande, och att ställa en grupp mot en annan hjälper faktiskt ingen och är knappast uttryck för barmhärtighet.

Det är mycket av mänskligt liv som vi kan ställa oss frågande inför. Men Kristus har aldrig begärt av oss att vi ska förstå. Det han begär är att vi ska älska. Och det är något annat, ibland något helt annat.

Som praktisk handledning har han gett oss sitt eget liv där han i mötet med andra hela tiden utgick från den människans behov. “Vill du bli frisk?” “Vad vill du att jag ska göra för dig?”

I mötet med unga som funderar över sin könsidentitet önskar jag mer av detta förhållningssätt från många kristna, inte minst dem som givits uppgiften att vara ledare eller fått en annan plattform att ge uttryck för sina åsikter. Det skulle betyda oändligt mer än svepande formuleringar om “storskaliga experiment”. Vad som är bäst vård får vi däremot med tacksamhet överlåta åt dem som har det ansvaret.

Vårt är ett annat: älska. Nej, det är ingen lätt uppgift. Men som kristna är den vår.


Dagens Frida Park svarar: Hur kan någon vara emot att försiktighetsprincipen ska råda när det handlar om oåterkalleliga ingrepp på barn?

Den som läser Ann-Christine Ruuths svar på ledaren om hen-vägrande läraren Selma Gamaleldin märker att könsdysfori väcker starka känslor. Och just för att frågor kring könsidentitet ofta är så plågsamma, även för vuxna, är det oerhört viktigt att all vård som rör barn och unga med könsdysfori är forsknings- och evidensbaserad. I detta borde Ruuth instämma, som själv gjort resan i vuxen ålder, vilket Dagen tidigare skrivit om.

Den forskning över tid som finns kring könsoperationer baserar sig på vad som tidigare var det vanliga: män i 30-35-års åldern. Och varken deras eller Ruuths erfarenheter kan med lätthet direktöversättas till de till övervägande del unga tonårsflickor med flera diagnoser (depression eller autism är mycket vanligt) som står för merparten av de eskalerande siffror som Socialstyrelsen sammanställt. Det stämmer alltså inte, som Ruuth påstår, att det skulle saknas statistik.

###

Föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Men detta har inte det gällt i flera fall där vården ignorerat föräldrars önskan.

—  Frida Park

Visst var det modigt av läraren att stå upp för sin övertygelse. Men, som jag faktiskt skriver, innebär det inte att hon gjorde rätt. Föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Men detta har inte gällt i flera fall där vården ignorerat föräldrars önskan om att avvakta med hormonbehandling eller operation. Då har sjukvården i stället hotat med anmälan till sociala myndigheter.

Det Ruuth sysslar med är alltså en skönmålning av ett storskaligt experiment på barn. Det finns en anledning till varför Karolinska universitetssjukhuset stoppat hormonbehandlingar av barn – för att experter larmat och forskningsunderlag saknas. Varför inte följa Finlands exempel med psykologisk behandling som första linje? Det är obegripligt hur någon, och då särskilt personer med egen erfarenhet, kan vara emot att försiktighetsprincipen måste råda när vi talar om oåterkalleliga ingrepp på barn.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt