Vi är inte trötta på flyktingarna utan på rasismen

Med förvåning och förfäran ser vi att tidningen Dagen (14/10) publicerar en debattartikel i form av utstuderad smutskastning av utsatta människor som sökt skydd i vårt land. Åsikter som för bara några år sedan skulle vara oacceptabla i anständiga sammanhang.

Ja, invånarnas tilltro till systemet är förvisso rubbad, men vi pratar här om två diametralt motsatta läger. Den sida som debattören Rebecca Weidmo Uvell företräder, förespråkar ordning och reda i ett samhälle där vissa människor är sämre än andra, främst flyktingarna, som i texten påstås ligga bakom en rad uppräknade problem. Ett Sverige baserat på misstro, missunnsamhet och motvilja mot andra människor, helt enkelt.

På den andra sidan växer oron för en demokrati som skakas i sina grundvalar genom inskränkningar av våra gemensamma mänskliga rättigheter.

Weidmo Uvell menar tydligen att Sverige, ett av världens rikaste och tryggaste länder, behöver behandla utsatta krigsflyktingar på ett ännu mer omänskligt sätt. Detta trots att vår nya migrationslagstiftning redan placerat oss på EU:s bottennivå vad gäller exempelvis längden på uppehållstillstånd. Sveriges beviljandegrad av asylansökningar från afghanska medborgare var redan den lägsta bland de stora mottagarländerna.

Och fråga till exempel socialarbetare i Paris, dit tusentals unga svenskafghaner tvingats på ny flykt, vad de tycker om budskapet “Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter ska åter höras i världen.” En formulering ur Socialdemokraternas valmanifest 2014.

Det som nu definitivt gått sönder är asylrätten, medmänskligheten och anständigheten.

—  EvaMärta Granqvist, Joel Larsson och Anders Silfverdal

Vi som följt den svenska “flyktingkrisen” ur de drabbades perspektiv, det vill säga flyktingarnas, ser också att något har gått sönder. Men vi tror inte på lösningar i form av hårdare tag, fler fängelser och tvångsutvisningar Vi försvarar det som Sverige tidigare varit känt för: En humanitär stormakt byggd på demokrati, rättssäkerhet och alla människors lika värde.

Det som nu definitivt gått sönder är asylrätten, medmänskligheten och anständigheten. När rättssäkerheten sätts ur spel, börjar demokratins grundvalar att vackla.

Det faktum att många av de unga som tvingats fly från Sverige nu beviljats asyl i Frankrike, talar sitt tydliga språk: Weidmo Uvells påståenden om saknade asylskäl kan på goda grunder ifrågasättas, liksom stora delar av texten i övrigt.

[ Elisabeth Sandlund: Berättelser om lyckad integration är ett viktigt motgift ]

Vi känner igen argumenten och behöver inte upprepa dem alla, men för att belysa hur det mesta är taget ur luften, väljer vi exemplet om efterlevandestöd.

Weidmo Uvell hävdar att asylsökande kan söka efterlevandestöd hos Pensionsmyndigheten. Det stämmer inte. För detta krävs minst ett tillfälligt uppehållstillstånd. Nämnas bör också att efterlevandestödet räknas av från eventuellt försörjningsstöd.

Finansieringen av systemet med efterlevandestöd sker via skatteuttag och belastar alltså inte pensionssystemet i nämnvärd omfattning. Dessutom finns ett antal parametrar som fördröjer besluten, och många nyanlända barn blir utan.

[ Läs tidigare inlägg | Rebecca Weidmo Uvell: Folk orkar inte längre med Sveriges söndertrasade system ]

När vår kamp för skyddsbehövande människor möts med fortsatt tystnad och nonchalans från såväl myndigheter som politiker, ja då uppstår en bristande tillit till systemet.

—  EvaMärta Granqvist, Joel Larsson och Anders Silfverdal

Om nu människoliv ska räknas i kronor och ören, borde vi i stället fråga oss: Har Sverige råd att tvångsutvisa unga människor till exempelvis krigets Afghanistan? Den samlade kostnaden för den så kallade återvändarverksamheten, alltså utvisningar av asylsökande, var 6 miljarder mellan åren 2016–2018. Detta enligt Riksrevisionsverket som kritiserat kostnaderna i en uppmärksammad rapport 2020.

Lägg till det miljarder i utbildnings- och boendekostnader för dem som nu tvångsutvisas. Civilsamhällets ideella insatser oräknade. I ljuset av detta, framstår exemplet med efterlevandestöd som ganska irrelevant.

[ Christian Mölk: Det är infödda pingstvänners uppgift att bjuda in migrantkyrkor ]

Weidmo Uvell hävdar att “folk” inte orkar längre, på grund av de besvärliga flyktingarna, och det är inte utan att vi, på den andra sidan, också är trötta. Trots politikernas ovilja att lyssna, och Migrationsverkets bristande hantering av våra flyktingvänner, har vi kämpat för att rädda de unga liv som räddas kan.

Och till skillnad från Rebecca Weidmo Uvell är vi alltså inte trötta på flyktingarna, utan på det faktum att rasismen och främlingsfientligheten fått sådant genomslag i debatten att det ritat om hela den politiska kartan i Sverige.

När vår kamp för skyddsbehövande människor möts med fortsatt tystnad och nonchalans från såväl myndigheter som politiker, ja då uppstår en bristande tillit till systemet. Ja, vi talar om samma människor som Weidmo Uvell så tvärsäkert utmålar som välfärdssabotörer. Men vi kallar dem vänner, familjemedlemmar, lagkompisar, skolkamrater och församlingsmedlemmar.

Dagens ansvarige utgivare Felicia Ferreira svarar:

Dagen tror på det öppna samtalet. Att begränsa det i onödan leder sällan till något gott. Dagens linje återfinns på ledarsidan, men på vår debattsida får olika sidor komma till tals – även när slutsatserna inte stämmer överens med ledarsidans. Vi tror att dåliga argument bäst bemöts med goda. Frågor som diskuteras, stöts och blöts i samhället, också bland kristna, behöver debatteras och genom argumentation lyftas fram i Dagen. Bara så kan vi nå fram till en större förståelse för och slutsatser i viktiga samhällsfrågor, och gemensamt arbeta för en bättre framtid.